Jag var ju på operan igår och begick La fanciulla del West av Puccini. Denna mästare i att komponera i smäktande musikaliska penseldrag och kombinera lyrik och dramatik. Hans operor handlar nästan alltid om starka, känslosamma kvinnor som drabbas av mäns svek och bedrägeri. Han var nog en riktig feminist utan att veta om det. Helt klart så måste denne man ha älskat kvinnor och lyckats uttrycka det i sitt konstnärskap. Operan skrevs för 100 år sedan och det är inte klokt att musik kan stå sig så länge. Den här gången kommer jag inte att våga läsa några recensioner då ingen kommer att skriva så bra om den som jag upplevde den. Dom kommer säkert att relatera till pjäsens historia, analysera regissörens budskap och scenografens funderingar. För mig är bra opera lika med bra musik och sång och är den i sådan världsklass som den här var igår både vad gäller sång, skådespeleri och musik/orkester, då finns inte ens tankarna åt det hållet även om dessa delar ändå var helt ok. Möjligen skulle jag be operachefen Birgitta Svendén rådgöra med regissören att inte förlägga handlingen ut till scenens kanter då stora delar av publiken inte kan se vad som händer då, då man sitter vid radernas sidor och ända betalar 500 kr för att få ont i nacken, rygg och knän som skaver mot ryggstödet framför. Det är en skam att Stockholm inte har ett riktig och modernt operahus. Kanske jag ska slå en signal till Ingvar Kamprad och tända honom på idén om en Opera Kamprado eller IKEA-operan men jag känner ju inte till hans operaintresse. Med sådana här föreställningar skulle vi locka turister från hela världen. Jag är nu, nästan ett dygn efteråt helt uppfylld av gårdagens föreställning. En av de starkaste operaupplevelser jag har haft. Detta beror på de ledande rollernas gestaltning och sång. Dom var super. Det sägs att operan ges så sällan för att huvudrollen Minnie är så svårsjungen att det är svår att rekrytera villiga sopraner. Renata Tebaldi lär vara den som framfört den mest. Vår världssopran Nina Stemme framförde den så storartat, kraftfullt och känslosamt att det enda jag är orolig för är om hon någonsin kommer att kunna göra det lika bra igen. John Lundgren som sheriffen Jack Rance var kanon och dramatisk och jag blev riktigt förbannad på honom. Ett bra betyg. Ukrainaren Aleksandrs Antonenkos Dick Johnsson, är det bästa i tenorväg jag upplevt på operan på massor av år. Han påminde mig om den gamle italienske tenorhjälten Carlo Bergonzi med sin spänstiga och väl egaliserade röst. Dirigenten heter förresten Pier Giorgio Morandi. Orkestern fick också applåder. Applåder? den så i vanliga fall städade premiärpubliken skrek och vrålade hysteriskt, jag med. Så osvenskt, så roligt. vad är det med opera? Nu ska jag göra allt för att undvika att recensenterna förstör den här föreställningen för mig.

Galna veckan

Veckan som gått har varit helt galen, vad gäller nyheter alltså. Det börjar med att det avslöjas att en pappa tvingat sin dotter att spela utvecklingsstörd i 10 år för att få ut vårdnadsersättning från FK. 25000 kr i veckan har han kvitterat ut. Vem i hela friden har räknat ut att man behöver 25000 i veckan för att vårda utvecklingsstört barn? Frågan är väl egentligen vem det är som är utvecklingsstörd? Nu ska pappan åtalas och det är väl på sin plats, men frågan är om inte FK borde åtalas för förskingring av våra skattepengar? Sedan är det ju så smart att FK kommer att kräva flickan som tvingats att spela utvecklingsstörd på pengarna eftersom det är den vårdade som ska krävas. Jag undrar vem som egentligen behöver vård? Sedan kom nyheten att den ökände Anders Behring Breiviks advokat har gått ut och krävt att hans klient ska få straffrabatt eftersom han skonat de yngsta barnen under sin skoningslösa slakteriverksamhet. Är det någon rabatt som skulle utmätas så är väl det i så fall mängdrabatt för att han har dödat så många. En människa som mördat över 60 personer ska inte ha någon straffrabatt alls. Straffet borde multipliceras med antalet döda! Idag kom den galna nyheten att personal på barnakuten i Malmö numera bär överfallslarm för att galna föräldrar, vilka de nu kan vara, hotar att mörda personalen om inte just deras barn får gå före i kön. Man uppmanas också att inte bära halsband, för risken att strypas då blir överhängande. Vad är det som händer? Finns det ingen polis och inga domstolar i Malmö? Eller tvingas sjukhusen som fotbollsklubbar att betala polisnotan själva? Att försöka strypa någon som ska vårda ens barn är ungefär lika begåvat som att strejka sig ur krisen i Grekland. När några vänligt inställda turister äntligen vågar sig dit för att stötta landets turistnäring, ja då strejkar, bussförare, taxichaufförer, rederi- och flygpersonal och turisterna blir strandsatta. Ja någon anser tydligen att det är bra för landet som nu cashar in en massa kosing från sina grannar. Det är nog inte bara den här veckan som varit galen, hela världen är det. Nu ska jag casha in min vinst på travet sedan igår 551 kr. Skall satsa en del på V75 idag och de eventuella pengarna jag vinner skall jag använda till en resa som inte går till Grekland. Hej hopp.

Offentlig ursäkt till Idrottsföreningen Elfsborg - IFE

Har pga tilltagande ålder eller andra orsaker under senare tid kallat Idrottsföreningen Elfsborg för EIF i stället för IFE. Jag ber härmed om ursäkt till denne anrika förening och dess supportrar och framförallt min brorson tillika gudson Johan. Jag trodde att det var Elfsborgs Idrottsförening men det var ju tvärtom. Har haft samma problem med Täby Kyrkbys stolthet i div. 1 IK Frej. Felet är väl en överkomlig brist när hjärtat är på det rätta stället. Kommer imorgon att resa till Norrköping för en höstlig fotbollseftermiddag och ser fram mot det. Kommer ihåg när jag på 60-talet hängde på Ryavallen och kollade in Henry Larsson, Ove Grahn, Gästis, Loket, Wigar Bartholdson, Lasse Råberg, Kubben, Lasse Heineman, Jens Söderberg och och bröderna Målberg. En del av dem från och till i landslaget. Ja Ove Grahn var väl den störste och spelade i VM-laget 1970 och 1974 tillsammans med Thomas Ahlström(även han Elfsborg) vid det senare tillfället. Hoppas att du förlåter mig Johan:-)

Manlighet - vänskap - samarbete

För er facebookare så blir det lite upprepning. Det var länge sedan jag bloggade och jag vet inte om det beror på att jag saknar foton eller upplevelser värda att skriva om. Jag vet inte ens om ni läser. Har under den senaste veckan upplevt en hel del som rört om i känslorna. I torsdags hade vi en klassträff för klass 6 B som gick ut ur Carlssons Skola 1961 som 12-13 åringar. Nu träffades vi igen efter 50 -år som 62-63 åringar, bara grabbar eller gubbar om ni så vill. Det var nervöst, javisst, men det blev så fint och varmt. Vi fann varandra och våra gängse roller direkt, gliringar och uppskattningar spreds runt det fint dukade middagsbordet på Sällskapet i Centrala Stockholm. Fint värre. Gammalt tjafs och slagsmål på Floras kulle avhandlades på ett bra sätt och lärare förstås. Kanske en fördel med pojkklasss, ingen risk för kärleksförvecklingar eller? Jag gillar nog alla mina klasskamrater, de har varit med om att skapa en trygg plattform för mitt fortsatta liv och jag kände verkligen samhörighet och kärlek. En del hade stora magar, en del saknade hår men alla bjöd på sig själva. Riktigt härligt. Alla var överens om att jag nog är ett ADHD barn:-). Nu mer om män.

I går på söndagen hade vi en sådan där förhatlig städdag i samfälligheten. Jag hade hyrt in motorsågar och flistuggare modell Peter Stormare i Fargo, och det det var magiskt och konstatera hur män från 30 upp till 70 samlades kring dessa maskiner, med hörselskydd, hjälm och visir för att gå lös på sly och annan oväxtlighet. Hur vi samlades och jobbade i timmar för att avverka området. Alla fann sina roller i tystnad, gick ju inte att samtala med skydden och i oväsendet. En blick här, en snubbling där och en och annan omedveten tackling, aldrig ett ont ord. Jobb, jobb och åter jobb för att bli klar till söndagsmiddagen. Det lyckades. Det är så fascinerande hur man kan köra på utan att egentligen känna varandra. Kommer ihåg det där från lumpen, militärtjänsten. Killar, gubbar fungerar väldigt bra ihop ibland. Känns otroligt bra!

Apropos nostalgitripp mm

Var med om något lustigt. Igår satt jag som klistrad framför radioapparaten och lyssnade i modiga 4 timmar till Lars Cleveman som Tannhäuser i Wagners opera i sändning från Bayreuthfestspelen. Helt magnifikt, i världsklass! Han påminde om den världsberömde heldetenoren Wolfgang Windgassen som ju ofta sjöng mot Birgit Nilsson. Så i morse gick jag in på Fejan och upptäckte att min vän Katarina J hade länkat The Kinks i Lola, en riktig hit på 70-talet. Genast gick mina tankar tillbaka till 60-talet och mina superidoler Kinks. Jag hade samma frisyr som lillebrorsan Dave Davies och Beatleslikt bar jag svart polo med vit skjorta över. 1985 var jag och begick bägge David Bowie konserterna på Ullevi i Göteborg, den första dagen med min kära FB vän Maria. Vi hade en sådan trevlig lunch på 8 Glas att vi missade en stor del av konserten, men trevligt och bra så att jag fixade en biljett till den andra konserten dagen efter. Den var kanon och några dagar efter såg jag Richard Strauss opera Salome på Stockholmsoperan fenomenalt framförd av Laila Andersson Palme. Det är verkligen en ynnest att ha gåvan att kunna njuta av både pop - rock och klassiskt. Kinksfotot är från en av deras LP på 60-talet som prydde mitt tonårsrum och bilden nedan är på den fenomenale Lars Cleveman.

Tankar om livet

Livet är ibland så okomplicerat komplicerat. Allting är egentligen rätt så lätt men jag gör det så svårt. Hur vill jag leva? Såklart att jag gärna vill leva om sommaren. En underbar och vacker tid som skänker inspiration, samvaro och glädje och en möjlighet att leva i nuet. Det enda som kan förstöra en sommardag är att jag tänker fram mot vintern. Fy och usch! Helt plötsligt är det tomt på stranden där det var så fint och hjärtligt. Båtarna dra´s upp på land och täcks över. Det blir folktomt och folk drar sig inomhus. Festen är över. Varför? Det blir mörkt och kallt. Så fort jag tänker på framtiden så får jag någon slags kramp i själen och alla måsten slår sina klor i mig och jag "flyr" tillbaka till nuet och verkligheten och mår så mycket bättre. Har nu kommit till en fas i livet där jag bör välja väg in i framtiden, medan börsras och global ekonomisk infarkt väntar, så tillbaka till nuet igen. Det är mycket bättre. Idag är idag och vad kan jag mer göra än att bara njuta av den. Hur kan man leva ett liv och bara njuta av dagarna som går, utan oro, utan ångest? Jag tränar på det och funderar på idén att "gå i kloster" som pension. Att leva i vackra trädgårdar, odla sin mat, dricka klosterlikör och bara vara. Ingen kalender, bara nu, nu och åter nu. Jag tränar hela tiden på det även om det väntar underbara upplevelser i framtiden. Det är bra att ha goda saker att se fram mot, det mår jag bra av men det är nu som är livet.

Ny teknik - nya problem

Under de senaste månaderna har Explorer 9 insisterat på att få ersätta Explorer 8 på min dator. Eftersom jag är lite skrajsen för nyheter har jag skjutit upp på detta men har till slut tvingats att ge upp då alla propåer tog tid att gå förbi. Upptäckte ett tag senare att jag inte kunde publicera min blogg och gick ut och googlade på problemet. Fick då veta att fler har samma problem då de installerat Explorer 9 och hade olika råd. Att installera Googlechrome vilket inte hjälpte. En annan variant var att köra via Mozilla, och se det gick. Men vad är vitsen med att utveckla en ny webbläsare som inte klarar av att hantera en av de vanligaste bloggsighterna? Tycker dessutom att 9:an är långsammare än sin föregångare. Och man skall kunna ta bort tillägg som gör att datorn funkar ändå snabbare. Jag provade med det och då gick det ännu långsammare.