Visst kommer där säkert att bli några fina, soliga och varma dagar även under den närmaste månaden, men på något sätt smyger där i bakgrunden ett vemodets skugga över att sommaren än en gång är i nedan. Det är fortfarande vackert vid badplatsen och kajakpaddlaren matar lugnt på med sina paddeltag. Rönnen påminner både om kräfttid och avundsjuka rävar, men jag undrar över det där vemodet. Hösten kan ju vara en sprakande färggrann årstid med viltgrytor och gott rödvin, sedan gäller det ju bara att vara tillräckligt rik när vi närmar oss jul så att jag har råd att fly till Florida och värmen. Jag tror att det är sommarens frihet som jag uppskattar så mycket, även om jag inte har varit särskilt fri denna sommar. Har bara varit helt ledig i 2 veckor men det är inte den friheten jag menar. Sommaren öppnar dörrar till så mycket även om man jobbar. Man kurar inte som under mörkret. Kom ihåg när jag var 10 kanske, vi tillbringade somrarna på Ingarö, en grannkompis kom en kväll på berget och sa att nästa vecka börjar skolan. Jag hade noll koll men blev genast ledsen över att behöva lämna paradiset på landstället, känner precis likadant nu. En gammal vän och kollega ställde frågan i retur till mig när jag svarat att det var ok. Men hur är det egentligen? Ja det är det jag inte vet och det hänger naturligtvis också en hel del på vad framtiden har i sitt berömda sköte och det har jag inte tagit tag i den här sommaren. Tack Elixa för frågan, jag tror att mycket av vemod och nedstämdhet kan bottna i en oviss framtid, så det är bara att bestämma sig, men den gångna helgen ägnade jag mig åt att suga på sommaren och supa in den känslomässigt. Vad fin den är. Povel Ramel var/är genial. Underbart är kort!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar