En grön och vit jul på en och samma gång

Ja, så har det då hänt. Jag har firat en grön och vit jul på en och samma gång. Grön på så sätt att ingen snö har fallit som skulle ha legat vit på marken och/eller tyngt granarnas grenar. Vit på så sätt att jag på julaftons morgon insjuknade i den äckliga vinterkräksjukan och på så sätt befann mig springande mellan säng och badrum i dagarna tre. Julafton, juldagen och annandagen. Dessa tre dagar har garanterat betytt både öl, snaps och konjak i vanliga fall. Så inte i år, alltså en helvit jul. Rätt skönt på sitt sätt, har inte haft en vit jul sedan 1997 och 1998. Dom åren drack jag ingenting annat än vatten och läsk. Kommer ihåg det som en behaglig period. Nu är jag på benen igen och ser fram mot att få bli morfar vilken dag som helst. Var ute på en solskenspromenad häromdagen. Solen stod lågt kl ett på dagen och vinden pinade. Men när man har varit sjuk så är det skönt med frisk och vindig luft. Nya ord har kommit in i svenska ordlistan under året, bland annat Juholtare som som alla förstår avser förhastade uttalanden som snabbt måste tas tillbaka igen. Det är väl ungefär som nyårslöften kan jag tänka. När jag ser tillbaka på det år som har gått och gör bokslut för det, om man nu kan göra det, så är den största och mest betydelsefulla händelsen den att jag i maj fick reda på att jag skulle bli morfar. Det beskedet har fått mig att revidera min livsroll och syn på framtiden. Från början skräckslagen, nu förväntansfull och nyfiken. Som någon sa, livets efterrätt, vilket också blir lite skräckblandat. Är jag verkligen redan där. Det var ju inte så länge sedan jag tog körkort. "Bara" 44 år sedan. Var på 40-årskalas i förra veckan och tyckte det var så roligt att umgås med alla ungdomar som var, ja just det, i 40-årsåldern, ungdomar? Inte födda då jag tog mitt körkort. Ja dom hugger väl just nu in på livets huvudrätt om man ska uttrycka det så. Inga nyårslöften från min sida, jag lovar bara att ta en dag i taget och vara tacksam för att jag finns och att jag ska bli morfar. Gott slut och ett Gott Nytt År!

Jag var ju på operan igår och begick La fanciulla del West av Puccini. Denna mästare i att komponera i smäktande musikaliska penseldrag och kombinera lyrik och dramatik. Hans operor handlar nästan alltid om starka, känslosamma kvinnor som drabbas av mäns svek och bedrägeri. Han var nog en riktig feminist utan att veta om det. Helt klart så måste denne man ha älskat kvinnor och lyckats uttrycka det i sitt konstnärskap. Operan skrevs för 100 år sedan och det är inte klokt att musik kan stå sig så länge. Den här gången kommer jag inte att våga läsa några recensioner då ingen kommer att skriva så bra om den som jag upplevde den. Dom kommer säkert att relatera till pjäsens historia, analysera regissörens budskap och scenografens funderingar. För mig är bra opera lika med bra musik och sång och är den i sådan världsklass som den här var igår både vad gäller sång, skådespeleri och musik/orkester, då finns inte ens tankarna åt det hållet även om dessa delar ändå var helt ok. Möjligen skulle jag be operachefen Birgitta Svendén rådgöra med regissören att inte förlägga handlingen ut till scenens kanter då stora delar av publiken inte kan se vad som händer då, då man sitter vid radernas sidor och ända betalar 500 kr för att få ont i nacken, rygg och knän som skaver mot ryggstödet framför. Det är en skam att Stockholm inte har ett riktig och modernt operahus. Kanske jag ska slå en signal till Ingvar Kamprad och tända honom på idén om en Opera Kamprado eller IKEA-operan men jag känner ju inte till hans operaintresse. Med sådana här föreställningar skulle vi locka turister från hela världen. Jag är nu, nästan ett dygn efteråt helt uppfylld av gårdagens föreställning. En av de starkaste operaupplevelser jag har haft. Detta beror på de ledande rollernas gestaltning och sång. Dom var super. Det sägs att operan ges så sällan för att huvudrollen Minnie är så svårsjungen att det är svår att rekrytera villiga sopraner. Renata Tebaldi lär vara den som framfört den mest. Vår världssopran Nina Stemme framförde den så storartat, kraftfullt och känslosamt att det enda jag är orolig för är om hon någonsin kommer att kunna göra det lika bra igen. John Lundgren som sheriffen Jack Rance var kanon och dramatisk och jag blev riktigt förbannad på honom. Ett bra betyg. Ukrainaren Aleksandrs Antonenkos Dick Johnsson, är det bästa i tenorväg jag upplevt på operan på massor av år. Han påminde mig om den gamle italienske tenorhjälten Carlo Bergonzi med sin spänstiga och väl egaliserade röst. Dirigenten heter förresten Pier Giorgio Morandi. Orkestern fick också applåder. Applåder? den så i vanliga fall städade premiärpubliken skrek och vrålade hysteriskt, jag med. Så osvenskt, så roligt. vad är det med opera? Nu ska jag göra allt för att undvika att recensenterna förstör den här föreställningen för mig.