Det växer en lönn vid min stugknut. Frågan är vem som får ge sig till slut. Blir det lönnen eller huset. Funderar på om jag ska lägga mig i denna förmodade kamp och avgöra till husets fördel, men har bestämt mig för att avvakta. Naturen ska ha sin gång. Jag har en vän, en liten man med stort hjärta som har lärt mig att inte tänka för mycket framåt, att leva i nuet. Han har fungerat som en spegel för min själ och mitt sätt att vara. Under sommaren oroar jag mig för höstens ankomst eftersom jag därefter ser intåget i den kalla, mörka ogästvänliga vintern. Jag lever inte i nuet, utan befinner mig ständigt i framtiden. När jag lyssnar på musik funderar jag på vad jag ska lyssan på härnäst istället för att njuta av den musik jag lyssnar till. När jag talar i telefon funderar jag alltid på hur jag ska avsluta samtalet, säger min vän, som har lyssnat till mitt sätt att tala i telefon. Hur jag liksom höjer tonläget för att markera att nu är det färdigsnackat. Min vän tycker att jag kan uppfattas som oartig och det vill jag ju inte. Det måste ju folk märka - att jag vill sluta att prata med dom. Kommer ihåg en kollega från 80-talet som sade att det verkade som jag var på väg ut ur hennes rum innan jag kommit in, alltid dra vidare, är det så´n jag är?
Min morbror sade att han längtade hem redan innan han reste bort, så tänker jag också, alltså framåt, framåt. Jag har i sommar lärt mig att jag inte lever i nuet och har således börjat lära mig att försöka leva i nuet. Till och med en promenad till sopförrådet kan vara en njutbar upplevelse, framförallt i solnedgången där himlen brinner i rött. Att under en söndagspromenad i naturen som börjar bära höstens färger inte tänka på imorgon måndag utan suga i sig av vad naturen har att bjuda här och nu. När jag och min dotter Josefine en gång såg filmen det 5:e elementet med Bruce Willis, var där en utomgjording som sade med mörk röst "time is not important, life is important!" Den närmaste tiden efter den filmen så använde Josefine många gånger den repliken då hon såg hur hennes pappa otåligt for iväg, åt än det ena åt än det andra hållet. Flydde jag? Flyr jag? Från vaddå? Till vaddå? Jo från nuet till en oro ini framtiden som ju inte finns än! Den gamle romerska filosofen Lucretius uttryckte när han blev äldre att han hade lärt sig att betrakt vansinnet i världen tillbakalutad och med ro. Är det det jag ska lära mig? Ska jag inte engagera mig? Nä det kanske jag inte ska? Jag ska kanske coola ner så att jag inte blir en osalig Don Quijote som slåsss mot sina väderkvarnar. Eller håller jag på att blir gammal? Äldre blir jag men gammal?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar