Idag är det en sådan där riktigt härlig regnig sommardag, ljummen och fuktig. Dagsregnet avlöses av riktiga skurar som trummar mot tak och fönster. Med gott samvete kan man bestämma sig för att göra sådant som man vill och känner för. Man måste inte ut och ta vara på sol och sommar innan hösten kommer. Passade på att röja i tvättstugan där jag också förvarar, tidningar, kartonger, tomglas och burkar(gissa vilken sort) och tog mig en tur till Hagbytippen. Problemet är där att sortera rätt. En pärm med järnklamrar i, är den brännbar eller är den inte brännbar? Jag kallar den här sopsorteringen för yttre sopsortering, den är föhållandevis lätt. Jag ska jämföra den med inre sopsortering, återkommer till den som är betydligt svårare. I alla hem finns det ett system för sopsortering. Man vet vad man ska lägga i soppåsarna under diskbänken. Man vet var man ska lägga gamla batterier, man vet var tidnigarna ska buntas. Burkar, flaskor mm. När jag kommer hem från Hagbytippen och tittar in i tvättstuga så mår jag bra av att se hur fint och städat det ser ut, det inger en känsla av välbehag. Dessutom ska min mamma komma på besök från Borås till helgen, kan det ha varit det som var motorn till detta röjinitiativ? Den inre sopsorteringen lärde jag mig att fundera på i slutet av 90- och början av 00-talet. Det var under en period som jag höll föreläsningar i ämnet "Hur du handskas med besvärliga människor!" Det var seminarier runt hela Sverige som hade allt från 40 upp till 250 deltagare i publiken. Chefer, mellanchefer och tjänstemän. För att plugga in mig lite mer i ämnet så läste jag bland annat Boken om ilska av Theodore Isaac Rubin som skiljer på sund och osund ilska. Den osunda ilskan beror på att vi inte är så bra på vår egen inre sopsortering. Vi är duktiga på att ta hand om våra hushållssopor, åtminstone några av oss, men de inre har vi aldrig lärt oss att ta hand om. Vi tiger, sväljer förtreter, håller god min och travar på men till slut är soptunnan full och vi briserar som en osäkrad handgranat för den minsta lilla skitsak och omgivningen ställer sig oförstående. Eller så kommer det fram i berusat tillstånd. Hur många gåneger har jag inte träffat människor som i berusat tillstånd vill lätta på hjärtat och kanske beklaga sig. Jag brukar, om jag inte själv är berusad, fråga om vi kan prata om det när vi är nyktra. När vi talas vid i nyktert tillstånd är allt så bra så bra och det finns inga problem alls. Jag var nog den som lärde sig mest under dessa seminarier, de var populära och jag fick bra kritik och det är jag fortfarande stolt över. Inte en tråkig stund stod det ofta i utvärderingarna, fast en och annan lämnade också seminariet innan det kommit till slutet. Sådant kan man svälja om man inte sorterar det i rätt påse. Ibland intalade jag mig att det nog var just en besvärlig människa som var ditskickad av chfen för att förhoppningsvis få insikt. Men då är det lätt att ta till försvarsmekanismen flykt som den flyende deltagaren gjorde, eller försvarsmekanismen rationalisering som jag gjorde. Trots min insikt och kunskap i ämnet numera, kommer jag på mig själv med att samla på mig sopor vartefter som gör att jag inte känner mig ok och undrar vad det är för fel, varför jag känner oro och obehag inför situationer och människor. Ibland målar jag till och med upp negativa scenarier utan anledning. En av de intressantaste och roligaste metoderna för denna sopsortering är den som sker omedvetet då man drömmer. Jag har denna sommar då jag varit ledig bestämt mig för att ta det "oerhört" lugnt och inte planera in något, att ta dagen som den kommer för att stressa ner. Jag har märkt att så fort jag får något inplanerat, till och med när jag blir inbjuden till fest, så börjar min stressradar reagera. Jag måste bli trygg i mig själv, jag måste följa min inre röst. Mina drömmar under denna ledighet har varit mycket levande och innehåller en hel del mycket mycket starka uppgörelse med människor som jag känner sedan länge och jag vet innerst inne att det här handlar om osorterade sopor från unga år. När vi idag träffas är allt bra och vi umgås obesvärat och har roligt. Vår kropp och själ är så fascinerande och jag får jobba vidare mot att bli en trygg människa som blir bra på att sortera både utom- och inombords. Lyssnade i regnet på en sommarpratare, Lars Jonsson, fågelskådare och konstnär som ställde sig mycket tvekande till vindkraften som miljövänlig energikälla och att koldioxidutsläppen är så allvarliga. Lite svårt att förklara men lyssna gärna. En massa bra musik också. Det du Maria Wetterstrand. Var inte så tvärsäker! Ödmjukheten kommer med åren. Jag lovar!
