Kan inte hjälpa det men ibland blir det bara så här. En person som tar upp min tid allt oftare är Marcus Birro. Författare, poet, journalist, radioröst, tv-sidekick, fotbollsnörd, nykter alkoholist, nybliven pappa, samhällskritiker, debattör mm, men framförallt en man som står för sin åsikt. Han är väl sisådär en 36 år, alltså en ungdom i mina ögon. Själv liknade han sig själv som åt gubbhållet senast i tv hos Ekdal, där han dessutom avslöjade att han stulit böcker på biblioteket i Göteborg, också det rakryggat. Jag tror att jag upptäckte honom i samband med diskoteksbranden i Göteborg. Den där hemska dageneftermorgonen ledde han ett radioprogram, morgonpasset eller något liknande och talade till oss lyssnare på ett mycket rakt, fängslande ja gripande sätt. Jag kom ihåg att jag tänkte att det här kunde inte Ulf Elfving ha gjort bättre, eller rättare än sagt, den gode Uffe kunde inte ha gjort det lika bra som Marcus som pratade till, och spelade finstämd modern rock och pop för ungdomarna och oss vuxna som lyssnade. Det var första gången som jag tänkte att man kan sörja till pop och rock. Det slog mig att ungdomen införde en helt ny sorgkultur. Ungdomar sörjer inte med svarta kläder, de sörjer med sin musik och på sitt språk. Sedan försvann han ett tag och lämnade väl medial plats åt storebrorsan Peter som skapat en hel del färgstarkt i TV-serieform. Att han försvann kan man väl förstå när han idag beskriver sitt dåvarande alkoholmissbruk. Han gör precis som min salig x-svärfar, han nämner sakerna vid dess rätta namn, inga krusiduller där inte. Pissar man i byxorna så gör man det, inte mer med det. Berättar gör han om hur han tittat på fotbollsfinaler som han inte minns ett dugg av. Nu minns han allt och har huvudet på skaft så det bara ryker om det. Rent stilistiskt så skriver han om fotboll som en poet. Hans intresse för fotboll har en stark italiensk approach. Hans språk är lika målande som, eller mer målande än det strindbergska. Han finns själv alltid med som en fond i måleriet vilket gör det hela så himla närvarande. Kom ihåg när jag upptäckte mitt årsbarn Mats Olsson, för några decennier sedan, som skriver för samma tidning, Expressen, som Marcus gör. Tyckte att han skrev mer om sig själv än om sport och rock. Nu har jag förstått att Mats Olsson använder sporten och rocken som raster i sin samhällsjournalistik vilket gör det hela så mycket intressantare. Har en gång fått äran att hälsa på Mats på restaurangen PA & Co. Det kändes stort. Jag har också haft glädjen att prata golf med Marcus i Karlavagnen, det var kul. Passade då också på att avsluta med att säga, ”Marcus, du är skitbra”! Känns alltid bra att få meddela att man gillar någon. Jag gillar honom mest för att han så solklart sticker ut hakan. Så självklart, så rakt och med hög svansföring tar han också ställning för de svaga i samhället. I inledning och avslutning av Karlavagnstimmarna läser han sina monologer om viktiga saker med en sådan glöd och inlevelse så att man inte missar ett ord eller ens kommatecken. Texterna är dessutom mycket genomtänkta. Att Marcus har upplevt sorg i form av döda för tidigt födda barn har han på ett samhällskritiskt sätt beskrivit i en bok som heter Svarta Vykort. Den där karln tar tag i allt han är med om och det är ju nu glädjande att Marcus nu äntligen är pappa till en frisk pojke som tydligen redan har fått en Romatröja med Tottis namn på ryggen. Heja Marcus, Sverige behöver dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar