Sven-Erik

Under åren från 1963 till 1975 spelade jag mycket golf i Borås ute på banan vid Östra Vik. En härlig och vacker skogsbana med öppna fält. Började där att harva som ung tonåring, slängde klubbor när bollarna flög fel väg eller inte flög alls. Så småningom blev jag bättre i detta svåra spel och fick nya vänner. Min bästa golfkompis heter Anders precis som jag, han är ett år äldre än jag och var också mycket bättre i golf. Han slog dessutom lika långt som en häst sparkar. Kunde slå ända till stenen på 1:an. Dit lär det vara 250 meter. Han var duktig på fåglar också kom jag ihåg. En gång när vi gick på gamla 4:an, (hålet på bilden, björkarna var mycket mindre då och Anders kunda driva ända till dom), svepte en mörk fågel över våra huvuden och Anders ropade: kolla en duvhök. Alldeles efter svarade duvhöken kra-kra. En golfkompis som jag så småningom lärde att känna heter, eller snarare hette Sven-Erik. Jag fick av min mamma i dagarna veta att han hastigt avled den 11 april. Fast jag slutade att spela golf med honom för 34 år sedan högg det till som bara den i bröstet på mig och jag blev ledsen, jag är ledsen nu när jag skriver men liksom glad också, man minns allt det roliga. Visserligen har jag sporadiskt träffat honom vid mina tillfälliga besök på golfklubben men vi har aldrig umgåtts under de senaste 34 åren. Sven-Erik är, han finns fortfarande känns det som, 10 år äldre än jag. Han var alltså vuxen när vi började spela golf ihop. Vi var ett gäng som ofta gick en 4-boll varje lördag. Sven-Erik blev som en storebror eller lillfarsa för oss ystra klubbkastande tonåringar. Samtidigt som han uppfostrade oss inom golfens värld, där ingår att uppföra sig ordentligt, så lärde han oss också att inta en mer professionell inställning till spelet, men ibland kunde han också vara med och delta i vissa hyss. Någon gång i slutet på 50-talet vann han titeln svensk juniormästare i Båstad. Hans mycket specielle pappa som hette Sven brukade skryta om att Sven-Erik hade gjort 17 birdies i rad på svåra Tylösand, men det trodde vi inte på. Han var också fenomenal på att spela ur omöjliga lägen, han kunde försvinna långt in i skogen och snart kom bollen ut i en hög lyra och landade nära hålet. Men han hade bra träning, han spelade våghalsigt och ibland också snett och hamnade då ofta ute i bushen. Golf är en jättebra sport för unga, man lär sig att umgås med folk av alla de slag, och skulle jag vara rekryterare idag så skulle jag ta med mig mina kandidater till golfbanan för att se hur de beteer sig i med- och motgång. En människas karaktärsdrag avslöjas obevekligt under golfspel. Sven-Erik lärde mig och Anders att spela om pengar, det skulle motivera oss att fokusera och vinna och så skulle det svida om man spelade dåligt. Sved gjorde det nog mest för Sven-Erik då Anders och jag spelade jättebra den första gången det begav sig men det jämnade nog ut sig med tiden och han höll sportsligt god min. Innan man tog körkort fick man ibland lift med honom i hans gula Amazon in till sta´n. Sven-Erik hade också den goda smaken att spela bridge och hans sörjs närmast av sin jättefina och varma hustru, barn och barnbarn. Jag kommer att sakna dig och din mycket personligt kärva humor och för all den visdom du givit mig. Tack för allt Sven-Erik!