På förmiddagen igår, torsdag, fick jag ett mobilt samtal från en mycket kär och mobil föredetta kollega. Vi pratade i 43 minuter. Därefter gav jag mig iväg till min fågelsjö utanför Vallentuna, Angarnsjöängen. Jag har kollat på observationslistorna att man siktat min favorit, havsörnen, där flera dagar i sträck. Jag blir så glad när jag ser havsörn, en mäktig symbol för frihet och kraft. Min dotter tycker att jag är lite fågelfånig, men i somras fick jag ett samtal från henne då hon jobbade som ungdomsledare på ett konfirmandläger i Roslagens skärgård. Hon ringde för att berätta att hon såg två havsörnar och hon tyckte att det var så himla häftigt. Det finns vissa djur som ger en den där upplevelsen. Kom ihåg i början på 80-talet på färjan i den grekiska arkipelagen hur vi fick se ett stim delfiner simma och hoppa vid sidan av båten. Det var också en sådan där känsla som man bara mår bra av. På vägen till sjön grumlades dock känslan betydligt då jag fick nya samtal. Min käre kusin, han är bara 50 år, 3-barnspappa, han har just köpt nytt hus tillsammans med sin nyfunna kvinna, jo jag fick veta att han rasat ihop över skrivbordet på jobbet i hjärtinfarkt. Han ligger nu nedkyld och nedsövd på sjukhuset, ska inte väckas upp förrän på lördag. Fy faen vad fort det kan gå. Man känner hur döden smeker en och sveper förbi. Hans lillebror förlorade sin fru för några veckor sedan i cancer. De här kusinerna är söner till min mammas tvillingsyster. Dom är enäggstvillingar så egentligen kan man säga att vi rent genetiskt har samma mamma och vi kan ju därför egentligen liknas vid halvbröder. Han den äldsta som drabbats av infarkt har jag en mycket nära kontakt med fast han håller på AIK. Under ett antal år har vi haft ett stort antal begravningar i Uppenbarelsekyrkan i Saltis och jag känner att jag börjar få nog. Jag ringde en annan kusin för att föra vidare vad som hänt och hörde mig själv svära att jag vill för faen inte gå på ännu en jävla begravning i den kyrkan. Väl uppe på midsommarberget vid fågelsjön fick själen ro. Jo, han, mitt årsbarn, Ulf Lundell har rätt. Jag trivs bäst i öppna landskap. Närheten till livet och naturen och kanske döden gjode det hela pastoralt. Bestämde mig snart för att det nog inte skulle komma någon havsörn idag, men jag gjorde som den enträgne fiskaren. Jag väntade och väntade men fick inget napp. Hade heller inget flöte att titta på, bara en massa gäss som snattrade som fruntimmer, förlåt Elixa. Verner Vögeli är död sedan några år, men igår stod han och lagade mat i TV. Köttfärssås med charlottenlök, vitlök, purjulök, zucchini, tomat, morot, paprika, rödvin, åh vad gott det blev med ett glas rött. Är det jag som är bra på att laga mat eller är det Verner? Faen vet? Örnen på bilden är tagen av en farbror som ser ut som en fågel. Han kopplade sin kamera till ett teleskop, oj vad dom kan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar