När jag gick till sängs igår, trött på allt idrottande i tv, vill alltid ha lite lugn och ro innan jag somnar, lyssnade jag på ett intressant program på radion som handlade om vinnarskallar. Om vad det betyder, ger uttryck för och vad som kan ligga bakom. Själv har jag aldrig varit en vinnarskalle, även om jag vunnit en hel del golftävlingar på den tiden det begav sig. Min målsättning på golfbanan var att mitt spel skulle fungera så bra som möjligt, svingen skulle ha timing, klubban skulle träffa bollen mitt i köttet, glädjen att se bollen flyga spikrakt i mitten av fairway för att landa över 220 meter bort, det var min payback. Om jag sedan slog mina motspelare var mindre viktigt. Däremot kunde jag bli väldigt besviken om jag spelade dåligt, det var tråkigt, förödmjukande och smärtsamt. Klart att det var skitkul att stå och ta emot applåderna i klubbhuset när man hade vunnit, men att stoltsera med en bra och välspelad score var ändå det viktigaste. Jag känner en del människor som mer eller mindre givit upp sporten för att de inte blev bäst, även om de spelade bättre än jag. Jag tror att vinnarskallssyndromet kan bero på behovet av bekräftelse av omvärlden, överlevnadsinstinkt och brist på sjävkänsla(obs ej att förväxlas med självförtroende) och inre trygghet. Varför är det annars så viktigt att sätta andra människor på plats att få dem att förlora. Liksom jag duger inte som jag är. Många vinnarskallar är också omöjliga att umgås med när de förlorat. Sensmoral: vinnarskallen vill i sin målsättning skapa förlorare, är det bra? Blir alltid lite orolig när människor jag träffar säger att de som egenskap har tävlingsinstinkt, jag är tävlingsmänniska säger de. Betyder det att de vill vinna över mig i jobbet eller livet, att de vill vara bättre? Att jag ska förlora och vara sämre?
onsdag 17 februari 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar