Bosse som blev 58, låt oss kalla honom så, och jag träffades för första gången i januari. Bosse var uppsagd från sitt jobb som han har haft i 28 år, inte för att han hade gjort ett dåligt jobb, arbetsuppgifterna har försvunnit och flyttat till annan ort. Han har jobbat med disk och rengöring och har varit en lojal och plikttrogen medarbetare. Jag förstod i vårt första och enda möte att Bosse var speciell på många sätt. Han var definitivt inte social, ville inte ha någon ögonkontakt, pratade kortfattat och med låg röst. Men där lyste igenom en fin humor, en glimt och jättemycket kunskap. Han lär ha tillbringat några timmar på biblioteket varje dag där han läst tidningar i mängder. Han levde ensam, hade gjort lumpen en gång i tiden i flottan. Han lär ha varit en hejare på att satsa rätt på börsen och satt på en förmögenhet tror man, några vet nog. Han hade några som han stod nära på jobbet och de fick kanske veta. Han hoppades på att hitta ett nytt jobb för att pensionera sig vid 61. Själv var jag orolig för att han skulle få det svårt att fixa ett nytt jobb utan hjälp och Bosse höll sig undan och undvek den bistra verkligheten som jobbsökeri innebär i den bistra och lite absurda tillvaron. Jag försökte med hjälp av arbetskamrater och fack få honom att komma på besök, han hade ingen mobil eller epostadress som de flesta andra. När jag kom till jobbet idag fick jag reda på att Bosse är död. Han kom inte till jobbet i förra veckan. Chefen och en annan medarbetare åkte hem till honom och fann honom i hans säng. Han levde ensam, han dog ensam, han var rädd att ingen ville ha honom, det hann han förklara för mig då vi träffades.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar