Tankar om tid

Blev inspirerad av en mycket kär väns inlägg på FB om hur kass det är med omställning till sommartid och infinnande av jetlagskänslor som ju för det mesta är negativa och framförallt om man inte reser till eller från något semesterparadis utan bara är hemma typ. Satt på Roslagsbanan och funderade på hur tid överhuvudtaget ställer till det för många utav oss. Tänk om det inte fanns tid, då skulle man aldrig behöva passa den, aldrig ställa väckarklockan på ringning. Bara vakna när man ville eller gjorde det av sig själv. Gå till jobbet när man vill och inte för att stämpla in. Någon gång kanske vilja resa bort och ta bilen eller bussen ut till Arlanda och se vart nästa plan vart på väg till. Och tänk vad SJ skulle spara pengar utan tidtabell, som ju ändå aldrig funkar. Inga resegarantiersättningar att betala ut. Tåget går när det går som det alltid eller aldrig har gjort. Men hur ska man göra när man ska bestämma tid och plats för möten, eller ska man bara mötas när man möts? Man kan vill ringa och säga att jag glider förbi. Hur ska man göra om man ska bjuda in vänner på middag? Hur ska man kunna laga mat utan tidtagning? Det går, jag har prövat. Brukar roa mig med att gissa hur mycket klockan är innan jag kollar och har för det mesta rätt så rätt. En gång i tiden fanns där ingen tid förrän någon hittade på den och det funkade fram till dess. Hur ska man kunna spela fotboll utan tidtagning? Spela tills alla är slut och inte orkar längre, och när ska den börja? Så gjorde man i boxning förr i tiden. Boxades till någon var "ten and out". En sak är säker och det är att tiden är orsaken till all stress och en hel del folksjukdomar. Jag är för ett införande av tidsförbud. Kan du inte kämpa för det Juholt? Till sist vilja tacka generösa Statoil som jag brukar tanka hos för ca 35000 kr om året tillika inhandla spolarvätska, biltvätt och lite annat smått och gott. Fick ett SMS från Statoil att dom bjuder mig på en kopp kaffe nästa gång jag tittar in. Mycket generöst - Tack Statoil

Om en grym verklighet och visa ord

Ja, nog är man en aaaning trött på vinterns grepp som ju gjorde sig påmind i förra veckan, men nu ska det väl iallafall bli vår snart. Har spårat upp både krokusar och vintergäck under lördagspromenaden. Det blir ljusare för varje dag och det gör livet lättare även om jag faktiskt tycker det är jobbigt med händelser och prövningar för både Nippons söner och döttrar som än en gång får agera kamikaze på flera plan så att säga, och för arabvärldens folk som väl nu längtar efter frihet och mer västvärldsdemokrati i sina liv. Demokrati förresten. Även i ett så överdemokratiskt land som lilla Sverige, som till ytan är större än Japan, kan demokrati leda till ett kallare klimat och jag tänker då inte på den globala uppvärmninge utan på den allt kallare inställningen till samhällets individer och ibland offer som betalat sina försäkringspremier i hela sitt arbetsliv och nu i vissa fall inte får ett vitten tillbaka.

Kloka ord som jag kommer ihåg är Dag Hammarskjölds svar på frågan om vad som gjort störst intryck på honom under sin tid som generalsekreterare i FN: "Jag hade aldrig anat att det fanns så mycket ondska i världen." Ibland säger en bild mer än 1000 ord säger man. Kolla in porträttet nedan.

Andra visa ord från Doris Lessing under ett besök i Sverige samtida med Harrisburg och svensk kärnkraftsomröstning. Hon fick frågan om vad hon ansåg om kärnkraft och hon svarade: "Our toys are playing games with us!"

Men vad hjälper alla dessa visa ord egentligen mer än att de ger perspektiv på tillvaron? Vad Doris Lessing inte nämnde är det bisarra i att våra toys kommer att leka med oss i mer än 100 000 år. Vet vi hur jorden ser ut då? Finns vi? Hur många istider har vi hunnit med? Ligger berggrunden i Forsmark över eller under vatten då? Vi är idag inne på den 70:e generationen efter Jesus. Nu talar vi om runt 3333 generationer framåt. Hur såg världen ut för 100 000 år sedan?

Har tänkt på de här raderna författade av John Donne på 1600-talet, och som Josefine citerade när vi hade ett samtal om våra liv och som hon riktade till mig, då hon oroar sig för att jag drar mig undan nu för tiden, vilket hon har fullständigt rätt i. Hon är så bra på att fråga och undra utan att ifrågasätta. Ett samtal som berörde mig i många dagar och fortfarande gör det.

"Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela. Om en jordklump sköljs bort av havet, blir Europa i samma mån mindre, liksom en udde i havet också skulle bli, liksom dina eller dina vänners ägor; varje människas död förminskar mig, ty jag är en del av mänskligheten. Sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar; den klämtar för dig."

ÄÄÄÄNTLIIIIIGEN!

Titta vad jag hitta....!!!!

Den internationella kvinnodagen

För två år sedan tillägnade jag den internationella kvinnodagen en hederlig gammal damcykel modell Crescent. En sådan som min storasyster hade i början på 60-talet. I år blir det bättre upp. Jag tillägnar denna viktiga dag de tre viktigaste kvinnorna i mitt liv, nämligen: Min mamma Marianne, min dotter Josefine och Josefines mamma Margareta. Kortet togs i augusti. Det är krut i er tjejer, tack för att ni finns!

Livet - mitt i livet - döden

I tisdags kväll satt dom där i Go´kväll-studion hur pigga och glada som helst, Lasse Eriksson och Alexandra Charles som representanter för den från kanske mest omtalade generationen, 40-talisterna, där de berättade och reflekterade över vad som formade deras liv. Det var mycket intressant för mig då jag ju tillhör samma generation och är född samma år som Lasse Eriksson, till och med lite äldre än vad han är, blev! Han har, hade en härlig och varm humor, inte en sådan där modern som mer handlar om att nidtala andra människor. Det var en human humor från en välbildad och human man som inte fick leva lika länge som vad jag har fått göra. Minns honom nog mest från "Snacka om nyheter" som var ett härligt program och som SVT konstigt nog har lagt ned. Ja, i torsdagskväll ramlade han ihop på Reginateaterns scen i Uppsala i en förmodad hjärtattack och hans liv gick inte att rädda. Han hade inte haft någon sjukdomsbild, inga symptom, han bara ramlade ihop och dog och lämnade en familj i smärtsam sorg. Kanske är det varje skådespelares dröm att få dö på scen, men i Lasses fall så tror jag att han i sådan fall drömde om att göra det några år senare. Fast jag inte känner honom tog det hårt och det kanske det gjorde för att vi är årsbarn och jag funderar på det där att man en morgon vaknar upp och upptäcker att man är död, eller gör man inte det? Upptäcker det alltså. Tack käre goe Lasse Eriksson för all glädje och visdom du delat med dig av för att inte tala om det fantastiskt fina fotot av dig. Funderar på att städa upp litegrann!