I tisdags kväll satt dom där i Go´kväll-studion hur pigga och glada som helst, Lasse Eriksson och Alexandra Charles som representanter för den från kanske mest omtalade generationen, 40-talisterna, där de berättade och reflekterade över vad som formade deras liv. Det var mycket intressant för mig då jag ju tillhör samma generation och är född samma år som Lasse Eriksson, till och med lite äldre än vad han är, blev! Han har, hade en härlig och varm humor, inte en sådan där modern som mer handlar om att nidtala andra människor. Det var en human humor från en välbildad och human man som inte fick leva lika länge som vad jag har fått göra. Minns honom nog mest från "Snacka om nyheter" som var ett härligt program och som SVT konstigt nog har lagt ned. Ja, i torsdagskväll ramlade han ihop på Reginateaterns scen i Uppsala i en förmodad hjärtattack och hans liv gick inte att rädda. Han hade inte haft någon sjukdomsbild, inga symptom, han bara ramlade ihop och dog och lämnade en familj i smärtsam sorg. Kanske är det varje skådespelares dröm att få dö på scen, men i Lasses fall så tror jag att han i sådan fall drömde om att göra det några år senare. Fast jag inte känner honom tog det hårt och det kanske det gjorde för att vi är årsbarn och jag funderar på det där att man en morgon vaknar upp och upptäcker att man är död, eller gör man inte det? Upptäcker det alltså. Tack käre goe Lasse Eriksson för all glädje och visdom du delat med dig av för att inte tala om det fantastiskt fina fotot av dig. Funderar på att städa upp litegrann!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar