För er facebookare så blir det lite upprepning. Det var länge sedan jag bloggade och jag vet inte om det beror på att jag saknar foton eller upplevelser värda att skriva om. Jag vet inte ens om ni läser. Har under den senaste veckan upplevt en hel del som rört om i känslorna. I torsdags hade vi en klassträff för klass 6 B som gick ut ur Carlssons Skola 1961 som 12-13 åringar. Nu träffades vi igen efter 50 -år som 62-63 åringar, bara grabbar eller gubbar om ni så vill. Det var nervöst, javisst, men det blev så fint och varmt. Vi fann varandra och våra gängse roller direkt, gliringar och uppskattningar spreds runt det fint dukade middagsbordet på Sällskapet i Centrala Stockholm. Fint värre. Gammalt tjafs och slagsmål på Floras kulle avhandlades på ett bra sätt och lärare förstås. Kanske en fördel med pojkklasss, ingen risk för kärleksförvecklingar eller? Jag gillar nog alla mina klasskamrater, de har varit med om att skapa en trygg plattform för mitt fortsatta liv och jag kände verkligen samhörighet och kärlek. En del hade stora magar, en del saknade hår men alla bjöd på sig själva. Riktigt härligt. Alla var överens om att jag nog är ett ADHD barn:-). Nu mer om män.
I går på söndagen hade vi en sådan där förhatlig städdag i samfälligheten. Jag hade hyrt in motorsågar och flistuggare modell Peter Stormare i Fargo, och det det var magiskt och konstatera hur män från 30 upp till 70 samlades kring dessa maskiner, med hörselskydd, hjälm och visir för att gå lös på sly och annan oväxtlighet. Hur vi samlades och jobbade i timmar för att avverka området. Alla fann sina roller i tystnad, gick ju inte att samtala med skydden och i oväsendet. En blick här, en snubbling där och en och annan omedveten tackling, aldrig ett ont ord. Jobb, jobb och åter jobb för att bli klar till söndagsmiddagen. Det lyckades. Det är så fascinerande hur man kan köra på utan att egentligen känna varandra. Kommer ihåg det där från lumpen, militärtjänsten. Killar, gubbar fungerar väldigt bra ihop ibland. Känns otroligt bra!
I går på söndagen hade vi en sådan där förhatlig städdag i samfälligheten. Jag hade hyrt in motorsågar och flistuggare modell Peter Stormare i Fargo, och det det var magiskt och konstatera hur män från 30 upp till 70 samlades kring dessa maskiner, med hörselskydd, hjälm och visir för att gå lös på sly och annan oväxtlighet. Hur vi samlades och jobbade i timmar för att avverka området. Alla fann sina roller i tystnad, gick ju inte att samtala med skydden och i oväsendet. En blick här, en snubbling där och en och annan omedveten tackling, aldrig ett ont ord. Jobb, jobb och åter jobb för att bli klar till söndagsmiddagen. Det lyckades. Det är så fascinerande hur man kan köra på utan att egentligen känna varandra. Kommer ihåg det där från lumpen, militärtjänsten. Killar, gubbar fungerar väldigt bra ihop ibland. Känns otroligt bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar