Till minne av Ernst!

Käre vän! Så brukade Ernst ofta tilltala mig och jag uppskattade det och jag tror att han menade det. Jag träffade honom för första gången 1965. Jag var 16, han 27 år äldre och pappa till min bäste vän Peter. Han var då en mycket snygg och charmig man, ofta solbränd och han tränade med Bullworker, ett isometriskt träningsverktyg. Han var underhållande, social och generös mot sin omgivning. Han hade den goda smaken att vara gift med Aja, en mycket vacker och unik kvinna på många sätt. Hon var så begåvad och skulle säkert ha kunnat bli en av Sveriges bästa skådespelerskor på den tiden om hon valt att gå den vägen. Vacker var hon också, Göteborgs lucia fanns på meritlistan. Ernst älskade att umgås med oss ungdomar. Vi spelade bridge, lyssnade till operamusik och löste korsord och så festade vi förstås. Man kan gott säga att Ernst var den som introducerade mig in i operans värld. På kvällen när vi ungdomar festade på övervåningen kunde han komma upp med en cigarill i munnen och en packe operaskivor under armen. Av med Bob Dylan och Donovan och på med Biggan. Lyssna nu till Biggans höga C upprepade han ständigt och skruvade upp volymen, glasrutorna skallrade. Så småningom hörde man knackningar på dörren och hans kära hustru Ajas röst som ropade Ernst, kom och lägg dig nu! Denna procedur upprepades några gånger men till slut lydde han och gick och lade sig. Han hade bland annat en LP med titeln Birgit Nilsson sings Verdi. Vår tyskalärare på gymnasiet hävdade att Birgit bara sjöng tysk operalitteratur medan den unga rebellen i mig kontrade med att hon minsann sjöng Verdi också. Läraren stod på sig men jag kunde rabbla upp Maskeradbalen, Macbeth, Aida och Ödets makt. Läraren gav upp och berömde mig. Tack för det Ernst. Man kan väl säga att detta umgänge pågick fram till 1975 då Aja flög upp till himlen. Ernst valde sin väg och vi ungdomar vår. Vi träffades några gånger sporadiskt och så småningom fick jag höra att han börjat bli dement och befann sig på ett hem för sådana. Peter, hans son, som numera bor i Florida, bad mig sommaren 2009 att besöka Ernst på hemmet i Borås för att se hur allt stod till. När jag kom in på avdelningen blev jag lätt förskräckt. Vid ett bord satt de 3 män i rullstolar, en med pannan ned i bordet, en med ett halvdött ansikte uppåt taket och den tredje helt apatiskt stirrande. Jag hoppades vid min gud att ingen av dem var Ernst. Kontaktaktade sjukvårdsbiträdena och frågade efter Ernst och de hänvisade till rummet längst ner i korridoren där dörren var öppen. Hans rum är fint möblerat och är fullt av gamla minnen i form av foton och porträtt. Han sitter där i en soffa i fräscha kläder och mycket välrakad. Han är sig så himla lik. Han tillhör de där människorna som åldras utan att utseendet förändras särskilt mycket. Kanske är han en aning mager, men det hör ju åldrandet till. Han kände inte igen mig, sa´ han men det verkade ändå så. Ernst var på mycket gott humör och vi skojade mycket, men jag vet fortfarande inte om han vet vem jag är. Jag hade modernt 2 dagars skäggstubb och han frågade om jag var nyrakad och garvade härligt. Jag skrattade tillbaka och han frågade varför jag garvade. Jag sade att jag inte hade rakat mig på 2 dygn. Då dök den gamle Ernst upp, han replikerade "du ser att jag är uppmärksam"! Till saken hör att han alltid har varit mycket noga med rakning, han var väldigt välrakad själv Han försökte som förr i tiden lite provocerande ställa kluriga frågor för att ställa mig. Han frågade mig varför jag skrattade så mycket och då svarade jag att jag alltid har uppskattat hans humor och då blev han glad. Hans humor har alltid träffat mig mitt i prick och det blev många skratt under de där åren. När jag gick ropade han efter mig att han tyckte att det var jätteroligt att jag besökte honom och han hoppades att jag skulle komma förbi igen. Innerst inne tror jag att han kände att han kände igen mig. Han hade koll på sin ålder och på sina föräldrar och vad dom hette. Deras bröllopskort stod på byrån, det var privata möbler i ett fint rum och han var klart fräschast på hela avdelningen. Jag tror själv att han skulle må bra utav många besök där han fick prata, han är nog mycket ensam, men ändå den gladaste demenspatient jag träffat. Jag var mycket glad då jag gick därifrån och är idag så tacksam att jag fick träffa honom i den formen han då var. Tack för allt käre vän Ernst och ha det bra i himlen.