Jag tror i grund och botten att det är blockpolitiken som skapat förutsättningar för SD att få så många mandat i riksdagen.
Rickard Engfors skriver mycket träffande i sin blogg :
http://blogg.engfors.se/?p=7674
” Att valet denna gång handlar om att välja mellan två block är egentligen märkligt. Vad man än väljer så får man en massa annat på köpet vare sig man vill eller inte. Röstar man på Miljöpartiet får man Mona som statsminister. Röstar man på Mona slipper man inte Ohly. Röstar man på Ohly så stödjer man en man vars politik inte riktigt fått plats i vänsterblockets gemensamma linje. Själv ska jag rösta borgerligt. Med största sannolikhet kryssar jag för Moderaterna när det väl gäller på söndag. Trots att det innebär att jag lägger min röst på en allians där Göran Hägglund ingår. Det är inte ett dugg lockande. Men det är det enda vettiga alternativet enligt mig.”
Själv valde jag den "ansvarsfulla ekonomiska politiken", som klarat sig bäst i världen genom finanskrisen, framför en ihålig "solidaritetspolitik" som med vänstern i regeringen med alla ofinansierade överbud hade lett käpprätt mot Grekland. Jag tycker att den ansvarsfulla politiken på sikt är mer solidarisk. MP har ju dessutom med sitt käbbel under rösträkningen visat att man inte är ett ansvarstagande parti i en krissituation redan innan rösträkningen är klar. Dom gav ett mycket tydligt besked på hur ett icke ansvarstagande ledarskap ser ut. Att Moderaterna närmat sig mitten lämnar naturligtvis ett utrymme ute på högerflanken. Ett litet exempel är att Moderaterna inte vill röra LAS, ett smart drag, kan tyckas, som ju gör att de röda förlorar ett argument men att andra lite längre åt höger hittar ett. "Tänkte inte på det!" Nu sägs det att även sossarna har förlorat till SD och de kan väl spekuleras i om det är de som har förlorat sina jobb eller känner sig hotade av invandrad arbetskraft, vem vet? Jag tror att sossarna är det parti som har förlorat mest på valsamarbete och blockbildning. Blockbildningen startades på initiativ av Maudan som ju bjöd in till sin badtunna inför förra valet och strategin var ju att äntligen med gemensamma krafter bygga ett valmanifest utan frågor som splittrade enigheten. Kanske togs initiativet för att rädda ett döende Centerparti. Det lyckades och nu trodde Mona och kompani att det var bra att kopiera metoden. Bland annat för att kunna bemöta den ständiga frågan från Alliansen: "Vad händer om de rödgröna får majoritet?" Därför kände man sig tvingade till att bilda ett rödgrönt gemensamt valmanifest. Jag är övertygad om att om Mona istället hade bemött denna situation med att om ni röstar på Socialdemokraterna så får ni detta och detta osv. Det hade hon vunnit på. Allt detta ledde till en tandlös valdebatt där inget parti tog ut svängarna enligt sin egen ideologi utan anpassade sig till en gemensam blockstrategisk sådan. Ibland har någon vågat puttra lite under locket och sticka ut lite, tex som Jan Björklund i försvarsfrågan. Tänkt om han hade varit fri, ja då kunde det bli en mycket stor fråga. Jag tror att svenska folket gillar de riktiga duellerna mellan Moderaterna och Sossarna där kampen mellan social rättvisa och kapitalism ställs på sin spets och där nyanser lyfts fram från de mindre partierna. Tänk en valdebatt där samtliga partier går ut för fullt med vad de tror på och gör allt för att få så många röster som möjligt inom lagens gränser. Därefter bildas en regering på ärliga grunder, inte på smarta. Det ger möjlighet för pendeln att svänga fram och tillbaka och den går aldrig över gränsen. Nu gjorde den det om prognosen står sig.
” Att valet denna gång handlar om att välja mellan två block är egentligen märkligt. Vad man än väljer så får man en massa annat på köpet vare sig man vill eller inte. Röstar man på Miljöpartiet får man Mona som statsminister. Röstar man på Mona slipper man inte Ohly. Röstar man på Ohly så stödjer man en man vars politik inte riktigt fått plats i vänsterblockets gemensamma linje. Själv ska jag rösta borgerligt. Med största sannolikhet kryssar jag för Moderaterna när det väl gäller på söndag. Trots att det innebär att jag lägger min röst på en allians där Göran Hägglund ingår. Det är inte ett dugg lockande. Men det är det enda vettiga alternativet enligt mig.”
Själv valde jag den "ansvarsfulla ekonomiska politiken", som klarat sig bäst i världen genom finanskrisen, framför en ihålig "solidaritetspolitik" som med vänstern i regeringen med alla ofinansierade överbud hade lett käpprätt mot Grekland. Jag tycker att den ansvarsfulla politiken på sikt är mer solidarisk. MP har ju dessutom med sitt käbbel under rösträkningen visat att man inte är ett ansvarstagande parti i en krissituation redan innan rösträkningen är klar. Dom gav ett mycket tydligt besked på hur ett icke ansvarstagande ledarskap ser ut. Att Moderaterna närmat sig mitten lämnar naturligtvis ett utrymme ute på högerflanken. Ett litet exempel är att Moderaterna inte vill röra LAS, ett smart drag, kan tyckas, som ju gör att de röda förlorar ett argument men att andra lite längre åt höger hittar ett. "Tänkte inte på det!" Nu sägs det att även sossarna har förlorat till SD och de kan väl spekuleras i om det är de som har förlorat sina jobb eller känner sig hotade av invandrad arbetskraft, vem vet? Jag tror att sossarna är det parti som har förlorat mest på valsamarbete och blockbildning. Blockbildningen startades på initiativ av Maudan som ju bjöd in till sin badtunna inför förra valet och strategin var ju att äntligen med gemensamma krafter bygga ett valmanifest utan frågor som splittrade enigheten. Kanske togs initiativet för att rädda ett döende Centerparti. Det lyckades och nu trodde Mona och kompani att det var bra att kopiera metoden. Bland annat för att kunna bemöta den ständiga frågan från Alliansen: "Vad händer om de rödgröna får majoritet?" Därför kände man sig tvingade till att bilda ett rödgrönt gemensamt valmanifest. Jag är övertygad om att om Mona istället hade bemött denna situation med att om ni röstar på Socialdemokraterna så får ni detta och detta osv. Det hade hon vunnit på. Allt detta ledde till en tandlös valdebatt där inget parti tog ut svängarna enligt sin egen ideologi utan anpassade sig till en gemensam blockstrategisk sådan. Ibland har någon vågat puttra lite under locket och sticka ut lite, tex som Jan Björklund i försvarsfrågan. Tänkt om han hade varit fri, ja då kunde det bli en mycket stor fråga. Jag tror att svenska folket gillar de riktiga duellerna mellan Moderaterna och Sossarna där kampen mellan social rättvisa och kapitalism ställs på sin spets och där nyanser lyfts fram från de mindre partierna. Tänk en valdebatt där samtliga partier går ut för fullt med vad de tror på och gör allt för att få så många röster som möjligt inom lagens gränser. Därefter bildas en regering på ärliga grunder, inte på smarta. Det ger möjlighet för pendeln att svänga fram och tillbaka och den går aldrig över gränsen. Nu gjorde den det om prognosen står sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar