Bloody Monday, Bloody Monday.........

Idag var och blev det en sådan där grå och tråkig måndag som inte delade med sig av någon inspiration precis. En av anledningarna är att jag inte har så mycket inbokat och jag hade ingen lust att ta initiativ till att sätta fart på livet. En del inbokade telefonsamtal har jag ändå gjort som jag skulle. Gav mig ut på min dagliga långpromenad och det var då i det disgrå som jag såg något som gjorde allting ännu tråkigare och tristare. Gick förbi hästhagarna vid Prästgårdsängen och undrar om dom som håller på med hästar verkligen tycker om sina springare. Där står dom med sina stackar hovar i rena lervällingen. Alldeles stilla och uttråkade, verkar vilja lyfta upp en av hovarna ur skiten. Borde dom inte få vara ute på de stora ängarna som finns alldeles intill, där får dom ju vara på sommaren. En travtränare står åtalad för att han ska ha använt en så kallad grisfösare mot sina hästar vilket tydligen är förbjudet. Man undrar då i sitt stilla sinne, får man använda grisfösare mot grisar men inte mot hästar? Gör lagen skillnad på såna här djur? Ett elstängsel inhägnar hästarna i hagen - är det tillåtet att ge stötar på det viset? Kanske inga stora frågor men det är ju bara en grå måndag.

Gnistrande sol och in i dimman

Sådan här stor skillnad kan det vara i Stockholmsområdet. Tog mig en avtalad promenad runt Brunnsviken, ett avtal som handlar om min hälsa och motion. Solen stod så lågt att det var svårt att gå mot den, men oj så vacker. En timme senare tog jag nästa kort på en dimma som belägrat Täby Kyrkby. Tänk vilken skillnad både utom- och inombords. Inget snack om vad man mår bäst av. Under den vackra promenade funderad jag på dessa "giganter" som verkar ha förlorat fotfästet i livet även om de betraktas som framgångsrika. Tiger Woods har "ingen lust" att prata med polisen efter hans mystiska trafikolycka utanför hemmet. Katie Holmes, gift med Tom Cruise sitter och pratar och stör biopubliken oavbrutet under en visning av New Moon. Utan att veta något om bakgrunderna så tycker jag att det är olycksbådande att man tycker sig stå ovanför allt vad rättssamhälle och respekt står för. En som inte förlorat fotfästet är en "ung" framgångsrik artist som framträdde öppenhjärtligt i morgonsoffan i TV4. Det är Peter Jöback som berättade om hur han reste till East Village i New York för att hitta sitta rätta jag från att vara en offentlig person i Sverige. Han ville hitta Peter som är 38 år och gillar musik. Inte Peter som sålt si och så många 100.000 skivor och jobbat med Benny och Björn. Att vara ingen, att vara sig själv. Det är stort, det är att vara en gigant och vittnar om insikt. Han har ju genom åren fått utstå en del skitsnack och insinuationer och kommit ut ur garderoben på ett mycket starkt sätt. Han har alltid gått sin egen väg och ska nu fylla stora arenor med sina julkonserter. Vilken pipa han har och dessutom fin att titta på! Mer av sådana stjärnor och så den som hänger i mitt fönster förstås.

Täby Kyrkby Skyline

Ja - så här maffig skyline hade jag idag på morgonen. Härligt med blå himmel och sol. Blir genast på bättre humör. Ännu bättre humör blir jag på då jag ju nu vet att det blir ännu mer blå himmel, ännu mer sol och framförallt varmare om några veckor. Jag hoppas att mitt möte igår blir uppstarten till något nytt. Att jag blir bättre på att möta nuet och personer i min närhet och att ta en dag i taget. Vilken klyscha men ändå så sant. Jag bryr mig tydligen för mycket om vad min omgivning tycker men det tycker uppenbarligen inte omgivningen. Nu blir det en rask promenad i novemberljuset.

En resa tillbaka och framåt

I lördags satte jag mig i min kära Honda och drog västerut till Göteborg och mina vänners 40-årsjubileum, det heter visst rubinbröllop men det spelar mindre roll. Resan genom Sverige gick i solens tecken. En sol som stod så lågt att man behövde fälla ned solskyddet både åt sidan och framåt. Tänk att det spelas golf den 21 november. Det kändes som jag skulle möta mig själv förr i tiden. Göteborg är min stad, inte så att jag äger den, men det är den stad som mest berör mina sinnen, det var där jag började leva mitt eget liv och finna mig själv. Det var där jag tog mig ur traditioner och skapade mina egna tillsammans med mina vänner. Livet med mina vänner har alltid varit viktigare än min karriär och vilket naturligtvis har skett på karriärens bekostnad. Jag blir alltid så nostalgisk då jag möter mitt Göteborg, gatorna, det bistra höst-vädret, smultronställena, minnena och vännerna. Mina vänner som firade jubiléet har 3 barn som alla har gift sig och tillsammans har de 6 barnbarn och alla var med och så jag. Det var hedrande. Att möta vuxna barn som man läst Hattstugan för som nu läser Hattstugan för sina barn. För traditionen vidare. Fick höra att jag försökte fuska över sidor och rimma själv för att skynda på proceduren, på 70-talet var det visst. Hoppsan klockan blev 2 på natten och jag stapplade "hem" till mitt lilla hotell. Lilton heter det och det är ett av mina favorithotell. Ett litet, med personliga rum och en mycket personlig och göteborgsk service. Supergo´ frukost och humant pris. Mitt rum som jag har bott i förut, har ett litet fönster som vetter mot ett hyreshus och är man slarvig och inte stänger badrumsdörr och drar för gardiner så har man en fin utsikt från tronen men bör tänka på att grannarna i hyreshuset kanske får en ännu finare utsikt. Dom har nog sett mycket genom åren, men jag drog igen och för då jag har ett högst estetiskt sinnelag.. Vaknade iallafall till den utsikt som jag publicerar här och ångrade att det blev så sent igår. Regnet öste ned. Drog så småningom iväg till syster med familj i Långedrag för en fika och sedan styrde jag kosan mot Borås där gamla mamma bjöd på god middag och gott vin. Mina andra syskon med respektive var också med. Nu är jag hemma igen och trot att jag så småningom ska styra kosan mot Göteborg igen men med lite mer långsiktigt perspektiv då. Kanske blev min resa bakåt i tiden även en resa mot framtiden?

Att blogga - prata väder och sån´t!

Efter ett inlägg från en god vän på facebook i veckan har jag funderat på det där med att prata väder eller väsentligheter. Nils Ferlin skrev en gång: "Vi står vid vår grind och pratar om väder och vind." Ja det är så klockrent skrivet, det där med grinden, hit men inte längre. Obehöriga äga ej tillträde. Det är lätt att prata politik, det är lätt att prata tv-program, det är lätt att prata väder, men om det väsentliga......nä det blir svårt. Hur är jag själv då? En blogg skall enligt reglementet vara en rätt privat dagbok, den skall helst innehålla självtagna kort som gärna visar dig själv, men man kan ju ta ut svängarna rätt rejält, man gör som man vill, till och med kan man stjäla en och annan bild som passar dagens tema. Följer själv förundrat två bloggar vars författare är två oerhört självutlämnande killar med kända namn. Det handlar om Rickard Engfors, dragartist och kreativ konsult. Han brukar synas i kulisserna på melodifestivalen. Han skriver till och med om "veckans ligg" där han brukar presentera någon sexig känd hunk. Han berättar om sina samtal med psykologen, om sin panikångest och det blir hela tiden så intressant att läsa och följa en människas riktiga ibland brokiga liv. Marcus Birro är den andra. Känd poet och bloggare som också medverkar i Ekdals Kvällsöppet och i Karlavagnen. Han berättar öppet om att han är nykter alkoholist, om sin sorg och sina demoner. Han beskriver svårigheterna att kombinera sin papparoll med en allt mer krävande yrkesroll. Man får följa med på promenader, arbete, tågresor och hela tiden är hans känslor och tankar med. Min fråga är hur öppen kan man vara? Vad går gränsen för det intressanta? Pratar jag bara väder när jag skriver om älgar och sådant som händer. Vem är jag? Är jag bara ett skal för andra människor? Vad tänder jag på? Vågar jag säga det? Eller är det bara en "hysterisk dragshow artist" som kan redovisa sådant? Hur långt ska jag gå för att bli intressant läsning för någon annan? Fick en gång frågan om vad jag tänder på, tjejer eller killlar? Jag blev lite ställd då svaret inte var så helt enkelt. Men jag fann mig rätt bra och svarade, det var för några år sedan. "Om jag får välja medllan Madonna och Göran Persson så blir svaret Madonna, men måste jag välja mellan Birgitta Dahl och David Beckham så blir svaret INTE Birgitta Dahl!" Men hur intressant är det egentligen vad en 60-åring tänder på? Ska man skriva om att man kanske dricker för mycket ibland eller gör jag det? Ska jag skriva att jag ibland har svårt för att gå ut och handla i Täby Centrum för att jag har börjat utveckla någon slags torgskräck. Rätt läskigt ibland att stå vide trotoarkanten och inte kunna ta steget ut i gatan, vända tillbaka, ta sats från 5 meter och pressa sig själv ta sig över oceanen. Ska man skriva om svårigheterna och känslorna som drabbade i samband med skiljsmässan för drygt 10 år sedan? Det var förresten då som jag började upptäcka min noja. Vill ha det lite fint hemma så jag var och hälsade på hos mina blomsterflickor, mor och dotter som är jättefina bägge två. Köpte sådana däringa liljor som doftar bedövande fint. Har jag pratat väder nu? Nä det vet jag att jag inte har gjort! Intressant? Vem vet?

Älg i mörker

Igår eftermiddag gav jag mig iväg hemåt mot Täby från Hallstavik och det började skymma. Jag observerade att man nu hade börjat byta ut 90-skyltarna mot 80-skyltarna och 70 mot 60. Eftersom jag är 60 själv så tycker jag att det är en bra idé. Länsvägen är smal och kurvig, den har många krön och där kör mycket tung trafik i form av timmerbilar och bussar. Om jag varit 30 skulle jag ha varit irriterad och tyckt at det varit för jävligt men nu vill jag ha trygg och lugn körning. Så småningom blir det mörkt. Det är vid den här tiden mycket mötande trafik på hemväg från den stora sta´n och det blir mycket blända av och på och svårt att se. En som inte har svårt att se är långtradaren bakom mig, han (säkert en han) har ju mina bakljus att gå på och även mina strålkastare då han sitter så högt. Jag kör i lagstadgade 70+ och tänker på älgfaran då det ju bara är skog, skog och åter skog, en mörk sådan. Tänker också att trafiken är så tät här så att älgarna har lärt sig hur den ska hanteras. Långradaren tycker att det är helt ok att ligga 5 meter bakom mig, men det tycker inte jag. Blinkar lite med bromsljusen för att få honom att hålla säkerhetsavstånd. Får arga ljusblink som svar. Då blir jag det man inte ska bli när man kör bil. Jag blir förbannad på en jävla yrkesschaufför som kör så ansvarslöst. Funderar på att stanna och gå ut och snacka med honom, men väljer i stället att dra på för fulla muggar för att komma ifrån och få honom att fatta. Och DÅ där i mörkret på den mötande körbanan står en mycket stor (tyker jag iallafall) älg. Jag svischar förbi på någon meters avstånd och börjar blinka åt den mötande trafiken. Hade skogens konung stått på min sida så hade jag fått den i knät, garanterat och som lök på laxen hade jag fått en långtradare i häcken, bye bye, kanske. Med hög puls konstaterade jag dock att långtradaren därefter höll säkerhetsavstånd. PUH! Det var nära.

Skål i ensamhet

Sitter hemma i köket en fredagkväll. Har avnjutit en god middag. Kalvinnanlår med wookade grönsaker och pasta. En egenhändigt tillverkad hallonpaj efter det tillsammans med lite Lindemans rödtjut. Mina tankar går denna kväll till de gamla vännerna på Sällma som har reunionkalas i Göteborg. Hade så gärna varit med och pratat minnen och tokigheter men det gick inte att passa in. Efter alla resor till mina föräldrar i Borås under den tid min pappa var sjuk har gjort att jag dra´r mig för de korta oplanerade resorna numer. Tycker inte heller om att sova borta och som jag sagt förut. Jag längtar hem redan innan jag rest bort. Ett undantag dock, och det är Florida, som nästan känns som ett andra hem. Nåväl satt där i köket och tänkte på bland annat Elisabeth, Lasse och Lars-Göran, Åsa, Ove och många många andra och tänkte att jag skulle skåla med dom. Började fota och filma mig själv för att kunna skicka över en "live-skål" och det var lättare sagt än gjort. Eftersom jag är en mycket kritisk regissör blev det många omtagningar. Till slut fick jag också kontakt med gänget och lyckades överföra min hälsning. Tänk vilka känslor som fortfarande finns lagrade från den "svunna" tiden, eller är den svunnen? Den är ju i högsta grad närvarande och påtaglig. Där finns kära minnen och svåra sådana. Hade häromkvällen ett långt telefonsamtal med en gammal kär vän som ringde och hade det jobbigt i livet och efter det samtalet var jag både tagen, ledsen, upprörd och glad samtidigt. Det kan hända rätt så mycket i ett kök.

Skrämmande uppvaktning!

De ringde på. Jag öppnade och låtsades bli väldigt skrämd av de illbattingar som stod utanför dörren. Bus eller godis skrek de! Eftersom jag inte hade något godis hemma så frågade jag vilket slags bus jag skulle råka ut för. Vi kastar ägg på dig svarade illbattingarna. Efter en stunds förhandling kom vi överens om att de var nöjda med 5 kronor var. Förhandling är bättre än krig, eller hur?