Din stund på jorden.....

Igår träffade jag en kär vän som jag lärde känna i slutet på 70-talet. Han var den mannen som fick mig att inse att jag var känslomässigt handikappad, totalt känslomässigt handikappad. Våra samtal på den tiden handlade mycket om relationer, kärlek och förhållningssätt. Vi läste Erika Jong och Älska dig själv av Dyer och liknande. Jag var höger han var vänster. Jag var för kärnkraft han var emot. Vilka högröstade diskussioner vi hade. Han har betytt mycket för mig och mitt förhållningssätt till andra människor. I början av 80-talet drog han till Paris där han bott in sig och blivit fransk medborgare och allt. Varje gång jag har varit och hälsat på i Paris har vi haft våra möten och när han besöker Sverige så har vi också våra möten. I gårdagens möte som skedde på en gungande restaurang vid Riddarfjärden, kom vi in på samtal om livet och döden. Min vän har varit med om en resa i sjukdomens värld som kunde ändat med just döden, men han lyckades vända och kämpa sig till att få livet tillbaka. Vi kom in på uttryck som "Din stund på jorden". Vilken titel! Vilhelm Moberg förstås. Min vän tycker om texten i "Jag vill tacka livet". Vi kom så småningom på att det är Violeta Parra, Chilensk diktare och sångare som skrev den sången och sjöng för sin dotter en gång några dagar före det att hon tog sitt liv 1967. Vi samtalade om döden och om tillåtelsen att visa sorg och att man är ledsen. Att inte alltid hålla upp en fasad. Jag berättade om mina svårigheter att vistas i sta´n med mycket folk och trängsel vilket gjorde det lättare att förklara att jag så småningom var redo för uppbrott och ville bege mig hem till mitt trygga hem. Det blev ett långt farväl, vi lyckades inte att slita oss från varandra där på parkeringsplatsen utan tog hela tiden upp nya trådar för att förlänga mötet. Väl hemma läste jag mycket träffande Marcus Birros krönika i Expressen med rubriken "Vi är hundratals som lär oss att ljuga fram ett leende" läs den!
http://www.expressen.se/kronikorer/1.2078341/marcus-birro-vi-ar-hundratals-som-lar-oss-att-ljuga-fram-ett-leende

Visst ja, igår blev det en aning förkortad motionsrunda på cykeln. Förkortad för att hinna med dagens fina och viktiga möte som följts upp av några sms. En del människor bara sätter igång något hos mig som gör att jag tänker större och meningsfullare. Tack min vän! Nu ut på dagens motionsrunda i sommarregn. Det är rätt så skönt det med.