Sommarreflektioner

Tusingen vad jag tänker på livet just nu. Även döden. Har under sedan slutet av maj deltagit med liv och lust i en bröllopsfest, 2 studentkalas, en fest typ "vi som älskade varandra så" samt min dotters Josefine 22 årskalas(det är för henne vi flaggar och solen skiner som vanligt från en vacker klarblå himmel den 16 juli). Kom under denna fest underfund med att jag inte kunde höra syrsor. Ungdomarna kunde höra men jag hörde bara min tinitus. Zarah Leander sjöng en gång: Jag kan inte längre höra syrsor det är trist men det är en överkomlig brist Syrsans sång är inte någon oersättlig sång men ändå jag minns en gång. OK jag får väl nöja mig med att minnas. Tack Josefine för att du finns. Jag älskar dig! "Vi som älskade varandra så mycket" är en film av Ettore Scola som beskriver hur gamla vänner möts många år senare efter andra världskriget. Det gjorde också jag, Peter, Mikael, Lasse och Lena och Peters fru Judy(men hon var inte med 1965 då vi började träffas och härja och vi var inte med om något världskrig). Det är så roligt och innerligt när gamla vänner träffas och startar där man avslutade för många år sedan. Det bara sitter där och är så varmt. Jag har några saker som jag är sur på, och det är dels den "efter bad bild" som jag la´in på fejan igår. Jag ser ut som ett riktigt vrak, dagen efter som jag var. Funderade på att ta bort den men beslutade mig för att stå för den jag är. Faktum är att jag facebookade direkt från badplatsen med min rätt så nya smartphone och där på den lilla bilden i ljuset kunde jag inte se hur hemsk jag såg ut, men det gjorde jag hemma på datorn när kortet hade fullskala. Den andra jag är sur på är Marcus Birro, min favoritpoet, krönikör, författare, you name it. Han anser att golf inte är en sport och om det nu är det så är det en sport för överklassen eller för dom som vill låtsas att dom är överklass. Enligt wikipedia är golf en sport. För mig är golf en djävulusisk sport, som slår det mesta när det gäller koncentration, teknik, bollkänsla och mental styrka som träning. Så det så Marcus. Jag utmanar dig härmed i golf om du törs. Apropos fester så har jag nu förstått att jag har en ny roll. Ungdomen tar över och jag är detroniserad. Förr tog jag initiativ, för förgrundsfigur, ledde dialog och var en allmänn lustigkurre. Nu har ungdomen, dvs de som är från 20 och upp till 40(känn på det - ungdom) över och sätter agendan. Dom vet bäst och dom älskar varandra och kanske mig lite också. Det är rätt mysigt att sitta där och lyssna på hur språk och konvenanser utvecklas. Fast ibland lyckas även jag locka fram glada skratt.
Leif GW som skriver om Littorinaffären uttrycker träffande det så här: Sant eller falskt, skit samma, och att han skulle ha lyckats tiga om en sådan anmälan kan ni bar glömma. Bajskorvar av den här digniteten är som målsökande robotar när det gäller att snabbt hitta fram till rätt fläkt." Å jag som just köpt en ny fläkt som jag har döpt till "mitt fan". Min bror Gunnar messade och undrade varför jag lade ner så mycket möda på att blogga om Littorin om jag inte brydde mig om honom. Det är inte Littorin jag bryr mig om, det är den publicistiska kuppen. Den stinker. Jag gillar Leif GW. Läser i samma tidning, Expressen alltså, att den sagolikt vackra Catherine Zeta-Jones och hennes man Michael Douglas gör Stockholm under sin förlängda smekmånad(tioårsjubileum). De kramas i vita badrockar på en Grand Hotell balkong(In hoc signo vinces). Det ser mysigt ut. Vad stolt man blir över sin vackra huvudstad. Min kära mamma messade och tackade för skjutsen till centralstation. Men mamma det var ju inte jag, det var min bror. Ni var i Borås, jag är i Täby:-)