En grön och vit jul på en och samma gång

Ja, så har det då hänt. Jag har firat en grön och vit jul på en och samma gång. Grön på så sätt att ingen snö har fallit som skulle ha legat vit på marken och/eller tyngt granarnas grenar. Vit på så sätt att jag på julaftons morgon insjuknade i den äckliga vinterkräksjukan och på så sätt befann mig springande mellan säng och badrum i dagarna tre. Julafton, juldagen och annandagen. Dessa tre dagar har garanterat betytt både öl, snaps och konjak i vanliga fall. Så inte i år, alltså en helvit jul. Rätt skönt på sitt sätt, har inte haft en vit jul sedan 1997 och 1998. Dom åren drack jag ingenting annat än vatten och läsk. Kommer ihåg det som en behaglig period. Nu är jag på benen igen och ser fram mot att få bli morfar vilken dag som helst. Var ute på en solskenspromenad häromdagen. Solen stod lågt kl ett på dagen och vinden pinade. Men när man har varit sjuk så är det skönt med frisk och vindig luft. Nya ord har kommit in i svenska ordlistan under året, bland annat Juholtare som som alla förstår avser förhastade uttalanden som snabbt måste tas tillbaka igen. Det är väl ungefär som nyårslöften kan jag tänka. När jag ser tillbaka på det år som har gått och gör bokslut för det, om man nu kan göra det, så är den största och mest betydelsefulla händelsen den att jag i maj fick reda på att jag skulle bli morfar. Det beskedet har fått mig att revidera min livsroll och syn på framtiden. Från början skräckslagen, nu förväntansfull och nyfiken. Som någon sa, livets efterrätt, vilket också blir lite skräckblandat. Är jag verkligen redan där. Det var ju inte så länge sedan jag tog körkort. "Bara" 44 år sedan. Var på 40-årskalas i förra veckan och tyckte det var så roligt att umgås med alla ungdomar som var, ja just det, i 40-årsåldern, ungdomar? Inte födda då jag tog mitt körkort. Ja dom hugger väl just nu in på livets huvudrätt om man ska uttrycka det så. Inga nyårslöften från min sida, jag lovar bara att ta en dag i taget och vara tacksam för att jag finns och att jag ska bli morfar. Gott slut och ett Gott Nytt År!

Jag var ju på operan igår och begick La fanciulla del West av Puccini. Denna mästare i att komponera i smäktande musikaliska penseldrag och kombinera lyrik och dramatik. Hans operor handlar nästan alltid om starka, känslosamma kvinnor som drabbas av mäns svek och bedrägeri. Han var nog en riktig feminist utan att veta om det. Helt klart så måste denne man ha älskat kvinnor och lyckats uttrycka det i sitt konstnärskap. Operan skrevs för 100 år sedan och det är inte klokt att musik kan stå sig så länge. Den här gången kommer jag inte att våga läsa några recensioner då ingen kommer att skriva så bra om den som jag upplevde den. Dom kommer säkert att relatera till pjäsens historia, analysera regissörens budskap och scenografens funderingar. För mig är bra opera lika med bra musik och sång och är den i sådan världsklass som den här var igår både vad gäller sång, skådespeleri och musik/orkester, då finns inte ens tankarna åt det hållet även om dessa delar ändå var helt ok. Möjligen skulle jag be operachefen Birgitta Svendén rådgöra med regissören att inte förlägga handlingen ut till scenens kanter då stora delar av publiken inte kan se vad som händer då, då man sitter vid radernas sidor och ända betalar 500 kr för att få ont i nacken, rygg och knän som skaver mot ryggstödet framför. Det är en skam att Stockholm inte har ett riktig och modernt operahus. Kanske jag ska slå en signal till Ingvar Kamprad och tända honom på idén om en Opera Kamprado eller IKEA-operan men jag känner ju inte till hans operaintresse. Med sådana här föreställningar skulle vi locka turister från hela världen. Jag är nu, nästan ett dygn efteråt helt uppfylld av gårdagens föreställning. En av de starkaste operaupplevelser jag har haft. Detta beror på de ledande rollernas gestaltning och sång. Dom var super. Det sägs att operan ges så sällan för att huvudrollen Minnie är så svårsjungen att det är svår att rekrytera villiga sopraner. Renata Tebaldi lär vara den som framfört den mest. Vår världssopran Nina Stemme framförde den så storartat, kraftfullt och känslosamt att det enda jag är orolig för är om hon någonsin kommer att kunna göra det lika bra igen. John Lundgren som sheriffen Jack Rance var kanon och dramatisk och jag blev riktigt förbannad på honom. Ett bra betyg. Ukrainaren Aleksandrs Antonenkos Dick Johnsson, är det bästa i tenorväg jag upplevt på operan på massor av år. Han påminde mig om den gamle italienske tenorhjälten Carlo Bergonzi med sin spänstiga och väl egaliserade röst. Dirigenten heter förresten Pier Giorgio Morandi. Orkestern fick också applåder. Applåder? den så i vanliga fall städade premiärpubliken skrek och vrålade hysteriskt, jag med. Så osvenskt, så roligt. vad är det med opera? Nu ska jag göra allt för att undvika att recensenterna förstör den här föreställningen för mig.

Galna veckan

Veckan som gått har varit helt galen, vad gäller nyheter alltså. Det börjar med att det avslöjas att en pappa tvingat sin dotter att spela utvecklingsstörd i 10 år för att få ut vårdnadsersättning från FK. 25000 kr i veckan har han kvitterat ut. Vem i hela friden har räknat ut att man behöver 25000 i veckan för att vårda utvecklingsstört barn? Frågan är väl egentligen vem det är som är utvecklingsstörd? Nu ska pappan åtalas och det är väl på sin plats, men frågan är om inte FK borde åtalas för förskingring av våra skattepengar? Sedan är det ju så smart att FK kommer att kräva flickan som tvingats att spela utvecklingsstörd på pengarna eftersom det är den vårdade som ska krävas. Jag undrar vem som egentligen behöver vård? Sedan kom nyheten att den ökände Anders Behring Breiviks advokat har gått ut och krävt att hans klient ska få straffrabatt eftersom han skonat de yngsta barnen under sin skoningslösa slakteriverksamhet. Är det någon rabatt som skulle utmätas så är väl det i så fall mängdrabatt för att han har dödat så många. En människa som mördat över 60 personer ska inte ha någon straffrabatt alls. Straffet borde multipliceras med antalet döda! Idag kom den galna nyheten att personal på barnakuten i Malmö numera bär överfallslarm för att galna föräldrar, vilka de nu kan vara, hotar att mörda personalen om inte just deras barn får gå före i kön. Man uppmanas också att inte bära halsband, för risken att strypas då blir överhängande. Vad är det som händer? Finns det ingen polis och inga domstolar i Malmö? Eller tvingas sjukhusen som fotbollsklubbar att betala polisnotan själva? Att försöka strypa någon som ska vårda ens barn är ungefär lika begåvat som att strejka sig ur krisen i Grekland. När några vänligt inställda turister äntligen vågar sig dit för att stötta landets turistnäring, ja då strejkar, bussförare, taxichaufförer, rederi- och flygpersonal och turisterna blir strandsatta. Ja någon anser tydligen att det är bra för landet som nu cashar in en massa kosing från sina grannar. Det är nog inte bara den här veckan som varit galen, hela världen är det. Nu ska jag casha in min vinst på travet sedan igår 551 kr. Skall satsa en del på V75 idag och de eventuella pengarna jag vinner skall jag använda till en resa som inte går till Grekland. Hej hopp.

Offentlig ursäkt till Idrottsföreningen Elfsborg - IFE

Har pga tilltagande ålder eller andra orsaker under senare tid kallat Idrottsföreningen Elfsborg för EIF i stället för IFE. Jag ber härmed om ursäkt till denne anrika förening och dess supportrar och framförallt min brorson tillika gudson Johan. Jag trodde att det var Elfsborgs Idrottsförening men det var ju tvärtom. Har haft samma problem med Täby Kyrkbys stolthet i div. 1 IK Frej. Felet är väl en överkomlig brist när hjärtat är på det rätta stället. Kommer imorgon att resa till Norrköping för en höstlig fotbollseftermiddag och ser fram mot det. Kommer ihåg när jag på 60-talet hängde på Ryavallen och kollade in Henry Larsson, Ove Grahn, Gästis, Loket, Wigar Bartholdson, Lasse Råberg, Kubben, Lasse Heineman, Jens Söderberg och och bröderna Målberg. En del av dem från och till i landslaget. Ja Ove Grahn var väl den störste och spelade i VM-laget 1970 och 1974 tillsammans med Thomas Ahlström(även han Elfsborg) vid det senare tillfället. Hoppas att du förlåter mig Johan:-)

Manlighet - vänskap - samarbete

För er facebookare så blir det lite upprepning. Det var länge sedan jag bloggade och jag vet inte om det beror på att jag saknar foton eller upplevelser värda att skriva om. Jag vet inte ens om ni läser. Har under den senaste veckan upplevt en hel del som rört om i känslorna. I torsdags hade vi en klassträff för klass 6 B som gick ut ur Carlssons Skola 1961 som 12-13 åringar. Nu träffades vi igen efter 50 -år som 62-63 åringar, bara grabbar eller gubbar om ni så vill. Det var nervöst, javisst, men det blev så fint och varmt. Vi fann varandra och våra gängse roller direkt, gliringar och uppskattningar spreds runt det fint dukade middagsbordet på Sällskapet i Centrala Stockholm. Fint värre. Gammalt tjafs och slagsmål på Floras kulle avhandlades på ett bra sätt och lärare förstås. Kanske en fördel med pojkklasss, ingen risk för kärleksförvecklingar eller? Jag gillar nog alla mina klasskamrater, de har varit med om att skapa en trygg plattform för mitt fortsatta liv och jag kände verkligen samhörighet och kärlek. En del hade stora magar, en del saknade hår men alla bjöd på sig själva. Riktigt härligt. Alla var överens om att jag nog är ett ADHD barn:-). Nu mer om män.

I går på söndagen hade vi en sådan där förhatlig städdag i samfälligheten. Jag hade hyrt in motorsågar och flistuggare modell Peter Stormare i Fargo, och det det var magiskt och konstatera hur män från 30 upp till 70 samlades kring dessa maskiner, med hörselskydd, hjälm och visir för att gå lös på sly och annan oväxtlighet. Hur vi samlades och jobbade i timmar för att avverka området. Alla fann sina roller i tystnad, gick ju inte att samtala med skydden och i oväsendet. En blick här, en snubbling där och en och annan omedveten tackling, aldrig ett ont ord. Jobb, jobb och åter jobb för att bli klar till söndagsmiddagen. Det lyckades. Det är så fascinerande hur man kan köra på utan att egentligen känna varandra. Kommer ihåg det där från lumpen, militärtjänsten. Killar, gubbar fungerar väldigt bra ihop ibland. Känns otroligt bra!

Apropos nostalgitripp mm

Var med om något lustigt. Igår satt jag som klistrad framför radioapparaten och lyssnade i modiga 4 timmar till Lars Cleveman som Tannhäuser i Wagners opera i sändning från Bayreuthfestspelen. Helt magnifikt, i världsklass! Han påminde om den världsberömde heldetenoren Wolfgang Windgassen som ju ofta sjöng mot Birgit Nilsson. Så i morse gick jag in på Fejan och upptäckte att min vän Katarina J hade länkat The Kinks i Lola, en riktig hit på 70-talet. Genast gick mina tankar tillbaka till 60-talet och mina superidoler Kinks. Jag hade samma frisyr som lillebrorsan Dave Davies och Beatleslikt bar jag svart polo med vit skjorta över. 1985 var jag och begick bägge David Bowie konserterna på Ullevi i Göteborg, den första dagen med min kära FB vän Maria. Vi hade en sådan trevlig lunch på 8 Glas att vi missade en stor del av konserten, men trevligt och bra så att jag fixade en biljett till den andra konserten dagen efter. Den var kanon och några dagar efter såg jag Richard Strauss opera Salome på Stockholmsoperan fenomenalt framförd av Laila Andersson Palme. Det är verkligen en ynnest att ha gåvan att kunna njuta av både pop - rock och klassiskt. Kinksfotot är från en av deras LP på 60-talet som prydde mitt tonårsrum och bilden nedan är på den fenomenale Lars Cleveman.

Tankar om livet

Livet är ibland så okomplicerat komplicerat. Allting är egentligen rätt så lätt men jag gör det så svårt. Hur vill jag leva? Såklart att jag gärna vill leva om sommaren. En underbar och vacker tid som skänker inspiration, samvaro och glädje och en möjlighet att leva i nuet. Det enda som kan förstöra en sommardag är att jag tänker fram mot vintern. Fy och usch! Helt plötsligt är det tomt på stranden där det var så fint och hjärtligt. Båtarna dra´s upp på land och täcks över. Det blir folktomt och folk drar sig inomhus. Festen är över. Varför? Det blir mörkt och kallt. Så fort jag tänker på framtiden så får jag någon slags kramp i själen och alla måsten slår sina klor i mig och jag "flyr" tillbaka till nuet och verkligheten och mår så mycket bättre. Har nu kommit till en fas i livet där jag bör välja väg in i framtiden, medan börsras och global ekonomisk infarkt väntar, så tillbaka till nuet igen. Det är mycket bättre. Idag är idag och vad kan jag mer göra än att bara njuta av den. Hur kan man leva ett liv och bara njuta av dagarna som går, utan oro, utan ångest? Jag tränar på det och funderar på idén att "gå i kloster" som pension. Att leva i vackra trädgårdar, odla sin mat, dricka klosterlikör och bara vara. Ingen kalender, bara nu, nu och åter nu. Jag tränar hela tiden på det även om det väntar underbara upplevelser i framtiden. Det är bra att ha goda saker att se fram mot, det mår jag bra av men det är nu som är livet.

Ny teknik - nya problem

Under de senaste månaderna har Explorer 9 insisterat på att få ersätta Explorer 8 på min dator. Eftersom jag är lite skrajsen för nyheter har jag skjutit upp på detta men har till slut tvingats att ge upp då alla propåer tog tid att gå förbi. Upptäckte ett tag senare att jag inte kunde publicera min blogg och gick ut och googlade på problemet. Fick då veta att fler har samma problem då de installerat Explorer 9 och hade olika råd. Att installera Googlechrome vilket inte hjälpte. En annan variant var att köra via Mozilla, och se det gick. Men vad är vitsen med att utveckla en ny webbläsare som inte klarar av att hantera en av de vanligaste bloggsighterna? Tycker dessutom att 9:an är långsammare än sin föregångare. Och man skall kunna ta bort tillägg som gör att datorn funkar ändå snabbare. Jag provade med det och då gick det ännu långsammare.

MTG och OS

Ja, så då var det klart! MTG med TV3 och Viasat har köpt rättigheterna till OS. Det började på 90-talet då man köpte British Open i golf till TV3. Alltså köpte jag då den kanalen som då var nödvändigt. Efter ett tag så flyttade MTG över golfen till Viasat Sport som jag då också var tvungen att köpa om jag ville se på världens största golftävling. När jag köpt den så flyttade MTG över golfen till Viasat Golf, alltså ytterligare en kanal att köpa. När Viasat Sport visade en VM-kvalmatch mellan Sverige och Danmark så visade man ett reklaminslag när Sverige slog in en straff. Mats Olsson i Expressen kommenterade att Viasat skulle öppna en kanal som heter Viasat-Straff om man ville se straffarna under en pågående fotbollsmatch. Nu väntar jag bara på hur MTG kommer att öppna betalkanaler för Brottning i flugvikt, Viasat brottning i flugvikt, Brottning i Tungvikt, Viasat Brottning i Tungvikt. Eller varför inte Viasat Landhockey, eller Viasat simning, eller Viasat Friidrott. Som tur är börjar jag tappa intresset för sport på TV pga alla dessa turer. Jag kommer säkert att utsättas för krav på att betala för att jag använder OS-flaggan i min blogg men det skiter jag i. Men jag vägrar att lägga in MTG:s logga. Det ska dom bara ha.

Zlatan har ont i foten

Veckan fylls av två stora gamla nyheter. Dels handlar det om Zlatans onda fot. Så klart han har ont i foten. Karln går ju omkring och delar ut karatesparkar mot sina lagkamraters huvuden, på denna bild är det Cassano som drabbas. Hur tänker karln, eller har han något att tänka med undrar man? Den andra handlar om kungens tvivelaktiga umgängen och dess former. Jag är varken för eller emot kungahuset. Det är ett kulturarv vi lever med. Däremot tar jag ställning när det gäller mediadrevet. J-a journalister, skaffa er ett eget liv istället för att förstöra andras. Ni har ställt till med så mycket jävelskap för så många under senare år. Bland annat valde Littorin att lämna in pga rykten i Aftonbladet. Alla ni journalister som ägnar er åt ryktesspridning oavsett om ni kallar er hovreportrar eller inte, ni är som fiskmåsar eller trutar. Så fort någon mås fångat en fisk ska alla ha den istället för att fånga en egen. En del republikivrare får också för sig att de får vatten på sin kvarn, hm. Jag säger bara Clinton, Berlusconi och några franska ministrar. Vad är skillnaden?

Lååååångfreeeeedag och Glad Påsk?

Det svischar en mängd med Glada Påskhälsingar ute i cyberrymden idag, men hur glad påsk ska vi egentligen ha? Påsken är ju en lidandets tid ända till åeteruppståndelsen i slutet av påsken. Jesus lider och torteras på sin Golgatamarsch där han hånas och bespottas av de flesta. Man spikar fast honom och sticker ett svärd i hans sida. Han dör och åskan börjar dåna, hans mor sörjer. Glad Påsk? Man kanske kan se det som att vi människor har en förmåga att vända allt till det bättre och hitta på någon anledning att fira, äta smörgåsbord och få oss en liten tuting. Det finns till och med dom som börjat göra humor av Jesu lidande. På 60-talet kom Brux, en studentikos tidning, ut och på den tiden fanns det ett känt hak som hette Corso i Stockholm. Följande stod att läsa. "Känner du Jesus min vän?" "Är det han som brukar hänga på Corso?" I slutet på 70-talet gjorde Monty Python gänget Life of Brian där Jesus och rövarna sjöng Bright side of life från sina kors. Under min barndom var Långfredagen en riktigt lååååång och tråååkig dag. Man fick inte göra något roligt. Man fick gå i stickig flanellkostym och se dyster ut. Alla biografer och restauranger var stängda. På radion spelades Wagners Parsifal eller annan dyster musik. Till saken hörde att på den tiden fick publiken inte applådera efter akterna i Parsifal, det skulle vara sakralt och religiöst. Jag var själv med en gång och spelade bridge på långfredagen hemma hos ett par goda vänner. Vi hade dragit för gardiner och persienner för att grannarna inte skulle se att vi höll på med dobbel och spel på långfredagen. Nu för tiden kan man gå på nattklubb på långfredagen. På 80-talet var jag en gång inbjuden på Korsfest på långfredagen. Det var en rolig fest så vitt jag minns. Idag kommer vi snart få höra på nyheterna hur starkt troende människor på Filipinerna låter korsfästa och piska sig. Det händer varje år. GLAD PÅSK!

Gubbsjukt

Sporten badminton brottas med dåliga publiksiffror. No shit. Gubbarna i det internationella badmintonförbundet har gått som professor Balthazar ett tag och så kom plötsligt idén: Kjoltvång på damtävlingarna för att göra sporten mer attraktiv för publik och tv-tittare och mer ekonomiskt lönande. Bengt Madsen, MFF:s förre ordförande föreslog en gång att MFF:s fotbollsdamer skulle spela i bastkjol för att locka publik. Samma gubbsjuka syn förekommer också i golfvärlden där damerna som Michaelle Wie får spela i hur kortkorta kjolar som helst medan herrarn tvingas spela i långbyxor om det så är 40 grader varmt. Inte ens knälånga bermudas är tillåtet. Å andra sidan är väl det tur att Tiger tvingas bära väl knäppta långbyxor annars vet man aldrig hur det kan gå.

Springtime for A Free Man

Sitter ute i Guds natur i vårsolen och bara stormtrivs och mår bra. Fåglarna sjunger och flyger som bara den. Jag kan sitta utomhus och kolla hur knopparna växer så det bara knakar. Jag läser Expressen där Jonas Wahlström, Skansen, svarar på frågan om han skulle kunna tänka sig att donera en av sina njurar för 300 000 kr. Han svarar att han kan tänka sig att donera alla sina organ gratis, men att levern nog inte är något att ha. Sån´t gillar jag! Sån´t som jag inte gillar äar att läsa om hur galningen Ghadaffi massakrerar sitt eget folk bara för att få sitta kvar vid makten. Eliminera honom. Sedan dök en gammal vän upp och vi satt där i solen och pratade finanser, politik, livet och om ålderdomen. Också viktigt och en fin stund. När jag kom hem så ringde Margareta och frågade ifall jag ville ha nässelsoppa. En av hennes specialiteter och mina favoriter så här i vårens ystra tider. En underbart vacker dotter både på ut- och insidan dök upp som leverantör av densamme. Värmde den med lite grädde och kokade ett ägg. ÅÅHH! Vårens primör nr 1, GUD så gott. Säger till alla att vårda relationen med era X, då får man god nässelsoppa. Vi fick en liten kort och fin pratstrund och kram dottern Josefine och jag. Nu blir det bookmakersandwich, dvs oxfilé med pepparrot och rå äggula på toast med dijon senap tillsammans med pommes chateau.

Tankar om tid

Blev inspirerad av en mycket kär väns inlägg på FB om hur kass det är med omställning till sommartid och infinnande av jetlagskänslor som ju för det mesta är negativa och framförallt om man inte reser till eller från något semesterparadis utan bara är hemma typ. Satt på Roslagsbanan och funderade på hur tid överhuvudtaget ställer till det för många utav oss. Tänk om det inte fanns tid, då skulle man aldrig behöva passa den, aldrig ställa väckarklockan på ringning. Bara vakna när man ville eller gjorde det av sig själv. Gå till jobbet när man vill och inte för att stämpla in. Någon gång kanske vilja resa bort och ta bilen eller bussen ut till Arlanda och se vart nästa plan vart på väg till. Och tänk vad SJ skulle spara pengar utan tidtabell, som ju ändå aldrig funkar. Inga resegarantiersättningar att betala ut. Tåget går när det går som det alltid eller aldrig har gjort. Men hur ska man göra när man ska bestämma tid och plats för möten, eller ska man bara mötas när man möts? Man kan vill ringa och säga att jag glider förbi. Hur ska man göra om man ska bjuda in vänner på middag? Hur ska man kunna laga mat utan tidtagning? Det går, jag har prövat. Brukar roa mig med att gissa hur mycket klockan är innan jag kollar och har för det mesta rätt så rätt. En gång i tiden fanns där ingen tid förrän någon hittade på den och det funkade fram till dess. Hur ska man kunna spela fotboll utan tidtagning? Spela tills alla är slut och inte orkar längre, och när ska den börja? Så gjorde man i boxning förr i tiden. Boxades till någon var "ten and out". En sak är säker och det är att tiden är orsaken till all stress och en hel del folksjukdomar. Jag är för ett införande av tidsförbud. Kan du inte kämpa för det Juholt? Till sist vilja tacka generösa Statoil som jag brukar tanka hos för ca 35000 kr om året tillika inhandla spolarvätska, biltvätt och lite annat smått och gott. Fick ett SMS från Statoil att dom bjuder mig på en kopp kaffe nästa gång jag tittar in. Mycket generöst - Tack Statoil

Om en grym verklighet och visa ord

Ja, nog är man en aaaning trött på vinterns grepp som ju gjorde sig påmind i förra veckan, men nu ska det väl iallafall bli vår snart. Har spårat upp både krokusar och vintergäck under lördagspromenaden. Det blir ljusare för varje dag och det gör livet lättare även om jag faktiskt tycker det är jobbigt med händelser och prövningar för både Nippons söner och döttrar som än en gång får agera kamikaze på flera plan så att säga, och för arabvärldens folk som väl nu längtar efter frihet och mer västvärldsdemokrati i sina liv. Demokrati förresten. Även i ett så överdemokratiskt land som lilla Sverige, som till ytan är större än Japan, kan demokrati leda till ett kallare klimat och jag tänker då inte på den globala uppvärmninge utan på den allt kallare inställningen till samhällets individer och ibland offer som betalat sina försäkringspremier i hela sitt arbetsliv och nu i vissa fall inte får ett vitten tillbaka.

Kloka ord som jag kommer ihåg är Dag Hammarskjölds svar på frågan om vad som gjort störst intryck på honom under sin tid som generalsekreterare i FN: "Jag hade aldrig anat att det fanns så mycket ondska i världen." Ibland säger en bild mer än 1000 ord säger man. Kolla in porträttet nedan.

Andra visa ord från Doris Lessing under ett besök i Sverige samtida med Harrisburg och svensk kärnkraftsomröstning. Hon fick frågan om vad hon ansåg om kärnkraft och hon svarade: "Our toys are playing games with us!"

Men vad hjälper alla dessa visa ord egentligen mer än att de ger perspektiv på tillvaron? Vad Doris Lessing inte nämnde är det bisarra i att våra toys kommer att leka med oss i mer än 100 000 år. Vet vi hur jorden ser ut då? Finns vi? Hur många istider har vi hunnit med? Ligger berggrunden i Forsmark över eller under vatten då? Vi är idag inne på den 70:e generationen efter Jesus. Nu talar vi om runt 3333 generationer framåt. Hur såg världen ut för 100 000 år sedan?

Har tänkt på de här raderna författade av John Donne på 1600-talet, och som Josefine citerade när vi hade ett samtal om våra liv och som hon riktade till mig, då hon oroar sig för att jag drar mig undan nu för tiden, vilket hon har fullständigt rätt i. Hon är så bra på att fråga och undra utan att ifrågasätta. Ett samtal som berörde mig i många dagar och fortfarande gör det.

"Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela. Om en jordklump sköljs bort av havet, blir Europa i samma mån mindre, liksom en udde i havet också skulle bli, liksom dina eller dina vänners ägor; varje människas död förminskar mig, ty jag är en del av mänskligheten. Sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar; den klämtar för dig."

ÄÄÄÄNTLIIIIIGEN!

Titta vad jag hitta....!!!!

Den internationella kvinnodagen

För två år sedan tillägnade jag den internationella kvinnodagen en hederlig gammal damcykel modell Crescent. En sådan som min storasyster hade i början på 60-talet. I år blir det bättre upp. Jag tillägnar denna viktiga dag de tre viktigaste kvinnorna i mitt liv, nämligen: Min mamma Marianne, min dotter Josefine och Josefines mamma Margareta. Kortet togs i augusti. Det är krut i er tjejer, tack för att ni finns!

Livet - mitt i livet - döden

I tisdags kväll satt dom där i Go´kväll-studion hur pigga och glada som helst, Lasse Eriksson och Alexandra Charles som representanter för den från kanske mest omtalade generationen, 40-talisterna, där de berättade och reflekterade över vad som formade deras liv. Det var mycket intressant för mig då jag ju tillhör samma generation och är född samma år som Lasse Eriksson, till och med lite äldre än vad han är, blev! Han har, hade en härlig och varm humor, inte en sådan där modern som mer handlar om att nidtala andra människor. Det var en human humor från en välbildad och human man som inte fick leva lika länge som vad jag har fått göra. Minns honom nog mest från "Snacka om nyheter" som var ett härligt program och som SVT konstigt nog har lagt ned. Ja, i torsdagskväll ramlade han ihop på Reginateaterns scen i Uppsala i en förmodad hjärtattack och hans liv gick inte att rädda. Han hade inte haft någon sjukdomsbild, inga symptom, han bara ramlade ihop och dog och lämnade en familj i smärtsam sorg. Kanske är det varje skådespelares dröm att få dö på scen, men i Lasses fall så tror jag att han i sådan fall drömde om att göra det några år senare. Fast jag inte känner honom tog det hårt och det kanske det gjorde för att vi är årsbarn och jag funderar på det där att man en morgon vaknar upp och upptäcker att man är död, eller gör man inte det? Upptäcker det alltså. Tack käre goe Lasse Eriksson för all glädje och visdom du delat med dig av för att inte tala om det fantastiskt fina fotot av dig. Funderar på att städa upp litegrann!

En härlig lördagspromenad

Trots att jag håller på att bli knäckt av kylan så upplevde jag idag en härlig solig vinterpromenad som gav mig inspiration och hopp om livet. Började den med en promenad till garaget där jag hittade den uppskottade vintern i all sin prakt. Riktigt mäktigt faktiskt. Sedan tog jag bilen och begav mig till Bergianska Botaniska trädgården och fann den i sin vinterskrud och jämför här med hur det såg ut i somras där. Bilderna är tagna vid samma ställen.

Tänk vad årstiderna gör med vår natur och hur den anpassar sig. Att Jesus gick på vattnet på Galileiska sjön tror jag inte ett skvatt på, det var säkert som här på Brunnsvikens is där folk promenerar, åker skridskor och skidor. Det var is på vattnet. Så det så.

Konst? Är det konstigt eller är det inte någon konst?

Ja konst kan vara att leka med ord, det kan vara att måla tavlor och färgrika stilleben som Cézanne gjorde för 150 år sedan. Man firade hans 172:a födelsedag på Googles häromdagen med detta fantastiska stilleben.

Man kan också fota ett stilleben som jag själv gjorde i julas. Kanske inte lika färgrik men i allra högsta grad en berusande upplevelse.

Man kan komponerar skön eller eländig musik, skriva dikter, göra installationer och sjunga. Idag kan man komponer med hjälp av en dator. Förr i tiden komponerade Verdi musik för hand. Han skrev för människoröster, stråkar, träblås och bleckblås, slagverk och harpa. Sedan skickades noterna till en librettist med häst och vagn och där skrevs text och lyrik till de mänskliga rösterna, sedan skickades det tillbaka för nya ändringar och så höll det på under lång tid. Det var en svår konst med fantastiskt resultat. Man kan låta nakna människor fylla ett torg och sedan kalla det konst och det är ju ingen konst som sagt. Själv är jag vän av alla slags konstarter och kulturella uttryck som skapar värme och glädje och naturligtvis kan jag ta intryck av sådant som skapar smärta och sorg, men jag söker mig till den positiva och glädjespridande konsten, det andra har vardagens nyheter nog av. Margareta, Josefines mamma, går nu i sin pappa Holgers fotspår och utvecklar sitt konstnärsskap i en rik blandteknisk och färgrik form.

Där finns garner och servicer, lampor, möbler och allsköns husgeråd och framförallt färger. Se själv på hennes hemsida.

http://holgersdotter.se/

Sköna söndag

Det blev en rätt så skön söndag till slut trots det trista livsfarliga vädret. Var bjuden på brunch hem till Josefine och Patrik som ville ge mig en julklapp. De firade jul i Dominikanska Republiken och när Patrik öppnade dörren såg man helt klart att dom hade varit där. Varför är det så äckligt att se brunbrända människor när man själv är skär och blek som en gris. Jag blev bjuden på omelett, bacon och hemmalagad Quirche Lorraine. Josefine har blivit riktig duktig i köket, det var supergott. Fattiga riddare bjöds det på också. Kanske blir det mycket fattiga riddare i framtiden för de tu. Det har införskaffats en super-duper "platt-tv-dator-3d-hd" apparat och efter brunchen tittade vi på fina semesterbilder från Karibien och det var riktigt härligt. Det kändes helt plötsligt att det var varmt och skönt och det var fint och se de vackra glada ungdomarna tillsammans i härliga palmlandskap med havet ständigt närvarande.

Inte blev det sämre av att 3-d-glasögone åkte på för att bege sig ner i korallrevens djup. Korallfiskar, bläckfiskar och murenor, sjögräs kom ut ur tv och nästan slingrade sig runt en. Lite yr blev jag men nu var vintern glömd. Sedan fick jag min julklapp, en fin Dominikansk rom tillsammans med en cigarr från samma land. Kommer att smaka mumma när tillfället ges. När jag kom hem plockade jag fram mina spikförsedda golfskor för att försäkra mig om att jag kan ta mig till garaget imorgonbitti. Det är galet svinhalt och livsfarligt att förflytta sig till fots och bil just nu. Faktum är de skorna är riktig hippt spacade. Skulle kunna ha dom till min fina italienska kostym men då får jag väl skruva ur spikarna.

Revolution i USA

Gabrielle Giffords har länge retat högerflygeln i det republikanska partiet. Sarah Palin och hennes anhängare i Teaparty-rörelsen har pekat ut Giffords som en huvudmotståndare, bland annat för att hon stödde Obamas sjukvårdsreform. Efter att ha funnits med på Sarah Palins Facebooksida i kikarsiktesmotiv sade Giffords nyligen om detta:

"Vi är på Sarah Palins lista över måltavlor. Grejen är sättet hon beskriver det på med vårt valdistrikt i kikarsiktet. När folk gör så måste de förstå att deras handling får konsekvenser", sade Giffords nyligen. Hennes kontor i Tucson vandaliserades efter det att hon röstat för sjukvårdsreformen.

Den 7:e februari förra året bloggade jag, A Free Man, följande om Sarah Palin: "I am a big supporter of this movement, America is ready for another revolution.” sa Sarah Palin vid US tea-party. Jag, A Free Man, som trodde att man hade allmänna presidentval i USA!

Nu verkar hennes odemokratiska och lagvidriga politik ha satts i verket. Gifford är skjuten i huvudet och kämpar för sitt liv. 6 dödades och 20 skadades i en galnings illdåd inspirerat av en presidentkandidat som tror på revolution.

Till minne av Ernst!

Käre vän! Så brukade Ernst ofta tilltala mig och jag uppskattade det och jag tror att han menade det. Jag träffade honom för första gången 1965. Jag var 16, han 27 år äldre och pappa till min bäste vän Peter. Han var då en mycket snygg och charmig man, ofta solbränd och han tränade med Bullworker, ett isometriskt träningsverktyg. Han var underhållande, social och generös mot sin omgivning. Han hade den goda smaken att vara gift med Aja, en mycket vacker och unik kvinna på många sätt. Hon var så begåvad och skulle säkert ha kunnat bli en av Sveriges bästa skådespelerskor på den tiden om hon valt att gå den vägen. Vacker var hon också, Göteborgs lucia fanns på meritlistan. Ernst älskade att umgås med oss ungdomar. Vi spelade bridge, lyssnade till operamusik och löste korsord och så festade vi förstås. Man kan gott säga att Ernst var den som introducerade mig in i operans värld. På kvällen när vi ungdomar festade på övervåningen kunde han komma upp med en cigarill i munnen och en packe operaskivor under armen. Av med Bob Dylan och Donovan och på med Biggan. Lyssna nu till Biggans höga C upprepade han ständigt och skruvade upp volymen, glasrutorna skallrade. Så småningom hörde man knackningar på dörren och hans kära hustru Ajas röst som ropade Ernst, kom och lägg dig nu! Denna procedur upprepades några gånger men till slut lydde han och gick och lade sig. Han hade bland annat en LP med titeln Birgit Nilsson sings Verdi. Vår tyskalärare på gymnasiet hävdade att Birgit bara sjöng tysk operalitteratur medan den unga rebellen i mig kontrade med att hon minsann sjöng Verdi också. Läraren stod på sig men jag kunde rabbla upp Maskeradbalen, Macbeth, Aida och Ödets makt. Läraren gav upp och berömde mig. Tack för det Ernst. Man kan väl säga att detta umgänge pågick fram till 1975 då Aja flög upp till himlen. Ernst valde sin väg och vi ungdomar vår. Vi träffades några gånger sporadiskt och så småningom fick jag höra att han börjat bli dement och befann sig på ett hem för sådana. Peter, hans son, som numera bor i Florida, bad mig sommaren 2009 att besöka Ernst på hemmet i Borås för att se hur allt stod till. När jag kom in på avdelningen blev jag lätt förskräckt. Vid ett bord satt de 3 män i rullstolar, en med pannan ned i bordet, en med ett halvdött ansikte uppåt taket och den tredje helt apatiskt stirrande. Jag hoppades vid min gud att ingen av dem var Ernst. Kontaktaktade sjukvårdsbiträdena och frågade efter Ernst och de hänvisade till rummet längst ner i korridoren där dörren var öppen. Hans rum är fint möblerat och är fullt av gamla minnen i form av foton och porträtt. Han sitter där i en soffa i fräscha kläder och mycket välrakad. Han är sig så himla lik. Han tillhör de där människorna som åldras utan att utseendet förändras särskilt mycket. Kanske är han en aning mager, men det hör ju åldrandet till. Han kände inte igen mig, sa´ han men det verkade ändå så. Ernst var på mycket gott humör och vi skojade mycket, men jag vet fortfarande inte om han vet vem jag är. Jag hade modernt 2 dagars skäggstubb och han frågade om jag var nyrakad och garvade härligt. Jag skrattade tillbaka och han frågade varför jag garvade. Jag sade att jag inte hade rakat mig på 2 dygn. Då dök den gamle Ernst upp, han replikerade "du ser att jag är uppmärksam"! Till saken hör att han alltid har varit mycket noga med rakning, han var väldigt välrakad själv Han försökte som förr i tiden lite provocerande ställa kluriga frågor för att ställa mig. Han frågade mig varför jag skrattade så mycket och då svarade jag att jag alltid har uppskattat hans humor och då blev han glad. Hans humor har alltid träffat mig mitt i prick och det blev många skratt under de där åren. När jag gick ropade han efter mig att han tyckte att det var jätteroligt att jag besökte honom och han hoppades att jag skulle komma förbi igen. Innerst inne tror jag att han kände att han kände igen mig. Han hade koll på sin ålder och på sina föräldrar och vad dom hette. Deras bröllopskort stod på byrån, det var privata möbler i ett fint rum och han var klart fräschast på hela avdelningen. Jag tror själv att han skulle må bra utav många besök där han fick prata, han är nog mycket ensam, men ändå den gladaste demenspatient jag träffat. Jag var mycket glad då jag gick därifrån och är idag så tacksam att jag fick träffa honom i den formen han då var. Tack för allt käre vän Ernst och ha det bra i himlen.